Den 27 januari 2012 utsåg partistyrelsen honom till partiordförande efter Håkan Juholt som tvingats bort under kaosartade former. När Stefan Löfven avgår sker det under ordnade och harmoniska former. Socialdemokratin var riktigt illa ute för ett decennium sedan. För andra gången i rad hade man förlorat ett riksdagsval till den borgerliga Alliansen, Partiledaren Mona Sahlin tvingades bort och inför öppen ridå avslöjades hur falanger inom partiet satte den interna kampen före partiets bästa. De olika sidorna blockerade varandra vilket ledde till att seriösa och välrenommerade partiledarkandidater ratades och till att Håkan Juholt - till de flestas förvåning inklusive Juholts egen - valdes till partiledare i mars 2011. Håkan Juholt, som vad jag förstår nu gör succé som ambassadör nere i Sydafrika, var vare sig rustad eller förberedd för uppdraget och drattade skyddslöst i det ena diket efter det andra innan han lämnade. 

Stefan Löfven var politiskt och mänskligt mycket erfaren när han tillträdde. Partipolitiskt hade han varit ledamot i partiets verkställande utskott. Hans präglande gärning var dock tveklöst uppdraget som ordförande för IF Metall. Parterna på arbetsmarknaden står förvisso mot varandra när löner och villkor ska förhandlas; men samtidigt har parterna ett gemensamt ansvar för arbetsmarknadens sunda utveckling. Parterna är beroende av ömsesidig framgång. Konfrontationer är ovanliga. I partipolitiken råder snart sagt rakt motsatta förhållanden. När Löfven motvilligt lät sig övertalas att ta partiledarskapet så kastades han rakt in i en konfrontativ, debattrik och ständigt opinionsmätt verklighet. Till Löfvens lycka så tog sig S in i förarhytten igen vid valet 2014. Nu kunde Löfven balansera partiledaruppdragets för honom extra betungade krav med rollen som statsminister; vilket är ett bredare uppdrag som har mer likheter med det fackliga än med det gläfsigt partipolitiska. S-partiet är dessutom alltid hyfsat harmoniskt och tillfreds när man är i regeringsställning. Oppositionsåren 06-14 var däremot ett elände för partiet. Att lämna över stafettpinnen till Magdalena Andersson när S är i regeringsställning är därför ett viktigt kvitto på den rådande harmonin inom socialdemokratin. Den snälle, smått blyge samarbetsmannen Stefan Löfven har förmodligen räddat S från mycket elände under sin vakt vid rodret.