För alls inte så länge sedan var valfrihet visavi välfärdstjänster något som framför allt kunde utövas av den med goda inkomster och/eller med tillgång till vänskapskorruptivt lönsamma kontakter. Vad jag minns så fanns inte begreppet valfrihet i den politiska och psykologiska bruksmiljö där jag och miljoner andra svenska arbetare har vuxit upp och danats. Klasstillhörigheten gjorde valen och satte normen för oss. Utan att vi tänkte särskilt mycket på det. Det var bara som det var. Och de materiella villkoren var goda och blev steg för steg bättre. Men valfrihet fanns inte som begrepp.
Arbetare valde inte ens vilket parti de skulle vara med i. Ända fram till 1987 innebar ett medlemskap i arbetarnas fackliga centralorganisation LO ofta även ett automatiskt medlemskap i Socialdemokraterna. Kollektivanslutningen upphörde helt 1990.
Just det året 1990 var jag ombud på den socialdemokratiska partikongressen i Folkets Hus i Stockholm. Jag var ordförande för Socialdemokraterna i Nordanstig, en liten kommun i norra Hälsingland. Jag hade lyckats bli vald till ombud i hård konkurrens med ombudskandidaten från den betydligt större S-föreningen i Hudiksvall.
Jag ville verkligen bli ombud. Kongressen kändes extra viktig. Berlinmuren hade fallit, Sovjetkommunismen höll på att klappa ihop, Tyskland stod inför en återförening, ett svenskt medlemskap i EG var inte längre otänkbart. Socialdemokraterna gick lite knackigt i opinionen (runt 35 procent) och partistyrelsen hade tagit fram ett förslag till ”90-talsprogram” och ett nytt partiprogram med ambitionen att knyta samman socialdemokratins traditionella kollektivism med det stadigt spirande intresset för individualism och frihet (att välja.)
I en mycket diskuterad passage i 90-talsprogrammet slogs fast att välfärdens finansiering alltid skulle vara gemensam men att välfärdens verksamheter kunde bedrivas i andra former än de offentliga. Jag var aktiv i diskussionen inför partikongressen. Mitt förslag var att kongressen tydligt skulle besluta om att välfärdens verksamheter kunde bedrivas såväl i offentliga, som i kooperativa och privata former. Jag fick inte med mig de övriga i ombudsgruppen från Gävleborg på det förslaget men valde att försöka agera som enskilt ombud.
Jag citerar ur kongressprotokollet från 1990. Partiledaren och dåvarande statsministern Ingvar Carlsson argumenterar för det nya partiprogrammet: ”Jag avvisar därför synpunkterna (…) att programförslaget skulle vara ideologiskt otydligt. Det är fel. Då har man inte läst med eftertanke. Förslaget är tydligt präglat av just socialdemokratins ideologi. Men denna ideologi är mångbottnad. Det är styrkan i den – inte svagheten. Den kan inte presenteras i enkla svartvita scheman. Det är inget som vi behöver skämmas för. Det är just detta som gett socialdemokratin dess unika förmåga att förändra den verklighet som själv alltid är sammansatt. (...) De senaste åren har fört med sig stora förändringar i vår omvärld. Det kan inte undgå att påverka förutsättningarna för vår praktiska politik, men det kanske paradoxala är att alla dessa förändringar visar på hållfastheten i vår ideologi.”
Artikeln fortsätter på Folkbladet på påskdagen 31 mars.