Statsbidragen till kommunsektorn ska öka lika som priserna om Socialdemokraterna får bestämma. Nästa steg för S är att värdesäkra även barnbidragen.
Beskedet kom en smula oväntat. Att införa en sådan indexering innebär nämligen att den politik som Socialdemokraterna stått för de senaste 40 åren kastas över bord.
När S vann valet 1982 var en av finansminister Kjell-Olof Feldts absolut viktigaste punkter att komma till rätta med indexeringen. Det mesta var indexerat och statsutgifterna ökade automatiskt med inflationen. Det fanns helt enkelt inte så mycket utrymme kvar i budgeten för regeringen att komma med nya åtgärder. Dessutom hade statsskulden växt sig alldeles för stor. 
För att få kontroll på statsutgifterna och göra Sverige mindre skuldsatt måste indexeringen bort, resonerade Feldt och hans medarbetare i det som kom att kallas kanslihushögern. Regeringen beslutade dessutom om ett generellt rationaliseringskrav för den offentliga sektorn. Statliga myndigheter, kommuner och landsting skulle effektivisera sin verksamhet med två procent per år.
Till detta kan man lägga det nya budgetsystem som kom efter 1990-talskrisen med ett utgiftstak för de offentliga utgifterna. ”Blir det pengar över kan man bara sänka skatterna”, som några av Socialdemokraternas främsta ekonomer förklarade för mig med ett leende på läpparna vid en middag under Almedalsveckan.
Men tiderna förändras. Idag är statsskulden mer än halverad jämfört med början av 1980-talet. Skattetrycket har minskat från runt 50 procent av BNP till runt 42. Politiker av olika kulörer har samlat i ladorna och vräkt ut pengar när det behövts, som under pandemin. De har tävlat i att utlova olika satsningar sina budgetförslag.
Men med en hög inflation blir sådana löften inget värda eftersom de inte ens kompenserar för kostnadsökningarna. Då återstår det bara för kommuner och regioner att antingen spara eller också höja skatten. 
I den meningen är Socialdemokraternas löfte om att återinföra indexeringen logiskt. Det finns också utrymme för en skattereform som sänker skatten och höjer skatten på kapital. 
Å andra sidan, om inflationen ligger kvar på en hög nivå riskerar Magdalena Andersson så småningom att hamna i samma dilemma som Kjell-Olof Feldt. När statsutgifterna ökar automatiskt på grund av prisökningar i den privata sektorn blir det inga pengar över för regeringen att satsa på nya saker. Hon kan tappa kontrollen över statsbudgeten.