Socialdemokraterna börjar hitta tillbaka till sina klassiska framgångsfaktorer. Ena dagen uppträder man som staten som fördelar 74 miljarder budgetkronor till ungefär allt och alla inom socialdemokraternas etablerade intresseområden. Nästa dag uppträder man som partiledning som ställer krav på sig själva inför partiets kongress i Göteborg i början av november. Där ska S-partiet fatta beslut om sådant som S-staten av olika skäl inte genomfört som till exempel: (Ännu) hårdare tag mot gangsterkriminella, åtstramning av arbetskraftsinvandringen och - för typ tusende gången - vinstförbud för friskolor.

Partiet har även samlat ihop sig för att kunna genomföra ett partiledarskifte på ett ordnat och rekorderligt sätt. Partiledningen kommer inte att dansa efter Suhonenfraktionens pipa. Något offentligt bråk á la Juholtsoppan eller något klavertrampande á la Mona Sahlin tänker man inte bjuda på denna gång. Den nya ledartrojkan - partiledare/statsminister, partisekreterare och finansminister - kommer att väljas, utses och i förekommande fall att accepteras av riksdagen utan några större konvulsioner. Under ledning av försvarsminister Peter Hultqvist har Socialdemokraterna i bred samverkan säkrat ordentligt höjda anslag till det militära försvaret. I dagarna har man också sett till att visa regeringsduglighet när det gäller att krypa till korset, ta obehag och rätta till tidigare misstag när så behövs. Den avgående näringsministern Ibrahim Baylan har lirkat och dragit med lagar, lagråd och med Per Bolund för att ge andrum åt cementtillverkaren Cementa. Utrikesminister Ann Linde har på sin kant arbetat hårt och prestigelöst för att åter få till bättre och på sikt goda förbindelser med Mellanösterns enda demokrati Israel. Socialdemokraterna dominerar för tillfället scenen: Den dubbla rollen som initiativtagande S-stat och S-parti ger mycket plats i media. Oppositionen degraderas lätt till kommentatorer som riskerar att uppfattas som gnälliga och/eller för invecklade. Med detta väl sagt så bör det också sägas att man inte kan vara säker på att framgångsfaktorer från förr även är framgångsfaktorer för här och nu idag. Den framgångsrika socialdemokratin är ju framförallt en regeringsbärande helhetskoalition där pragmatism snarare än principer är vägledande. Partiets avspända förhållande till sakfrågor är kanske en nutida riskfaktor? Enligt lagen om alltings jävlighet så kommer ju också saker och ting att gå snett bara för att de kan gå snett. Så är det. Men det är en annan femma.