Partipolitik är en fullt legitim verksamhet. Och en verksamhet som ofta är av nöden i en parlamentarisk demokrati där parlamentet befolkas av partier var primära uppgift är att se till att landet kan styras på ett så vettigt sätt som möjligt givet de partisamarbeten som bedöms möjliga för stunden. Under den korta parlamentariska demokratiska eran i Sverige - lite drygt 100 år - har partisamarbeten i och för sig långtifrån alltid varit nödvändiga. Socialdemokraterna förstod tidigt att bygga upp ett stort parti som var en koalition mellan stad och land och alltmer även en koalition mellan arbetare och tjänstemän. Socialdemokraterna krävde inga fingrar på partiprogrammet och högtidliga eder av sina sympatisörer och medlemmar. Tanke- och åsiktsfriheten har för det mesta varit mycket stor. Det enda som krävdes var att man röstade på partit i de allmänna valen. Vilket väldigt många har gjort och ett imponerande antal fortfarande gör. Partipolitik á la S är därför ett slags "walk in the park" som anglofilerna säger när de beskriver något om är lätt som en plätt. Andra partister har haft det svårare. Jag tänker framförallt på det Sovjettrogna kommunistpartiet som under årens lopp har försvarat sådant som Sovjets angrepp på vårt broderland Finland under andra världskriget och Sovjets militära angrepp på arbetare och rebeller i Östtyskland, i Ungern och i Tjeckoslovakien under efterkrigstiden. Den kommunistiska partipolitiken frånhävdade sig vid dessa tillfällen alla samband med anständighet, moral och lyhördhet mot svenska uppfattningar om saker och ting. Partipolitik kan kort sagt med andra ord också vara helt förfärlig och fördummande.

Sedan lång tid tillbaka är jag inte partipolitiker. Jag trivs utmärkt i min nuvarande roll som politiskt intresserad och nyfiken socialdemokrat. Folkbladets ledarsida som jag är ansvarig för är enligt statuterna "oberoende socialdemokratisk". Vilket är en politisk utgångspunkt som jag håller högt. Jag besöker alla partiers möten och jag känner inget som helst tvång att försvara dagspolitik á la S som jag tycker är fel. "Oberoende" är förstås ett knepigt ord. Vi har alla beroenden av olika slag. Känslomässigt är jag beroende av S. Men inte ekonomiskt och yrkesmässigt. Det är en bra mix för alla inblandade.