Bokförlaget Atlas gav häromdagen ut boken "Det svenska missnöjet" av Lisa Pelling och Johanna Lindell. Det finns flera riktigt intressanta saker med den här boken. För att börja i det partipolitiska så är det ett välkommet inslag i debatten att Atlas, som är en del av den LO- S- och V närstående Arenagruppen, tar sig an missnöjet på ett ambitiöst sätt. Socialdemokratin och stora delar av vänstern har under ganska lång tid hamnat i ett beklagligt utanförskap visavi missnöjet som istället framförallt har uppmärksammats av forskare, författare och av mer nationalkonservativt inriktade grupper och partier som Sverigedemokraterna och av en den breda flora av SD-nära publikationer som finns på nätet. I de snäva socialdemokratiska tankebubblorna har missnöjet med hur Sverige utvecklas setts som en fiende och som en allierad samhällskraft till partiets stora och växande motståndare i SD. Missnöjet har sålunda förnekats, smutskastats och förlöjligats. Den mer än sekellånga insikten om att missnöje med verkliga problem utgör drivkraften för all väsentlig politik har därmed samtidigt undertryckts. Lisa Pelling och Johanna Lindell tar i sin bok mer tjuren vid hornen och genomför drygt 300 intervjuer om missnöje med människor som de råkar träffa på ute i de glesbygder, förorter och småorter de besöker. Orterna är utvalda utifrån hur pass hög frekvensen av missnöje är; mätt i röstresultat för SD.

Videokommentar i ämnet av Widar

Människorna de möter är i hög grad missnöjda med för hög invandring, dålig integration, hög kriminalitet och i mångt och mycket med sakernas tillstånd för sig själva och för platsen där de bor. I boken resoneras vuxet och klokt om detta på ett uppfriskande öppet och pragmatiskt sätt. Tar socialdemokratin till sig bokens oblygsel inför de här missnöjesformerna så finns goda möjligheter till förbättring. 

Obalansen i boken är att det är de missnöjda som läggs upp på dissektionsbordet för sina uppfattningar om invandring, kriminalitet med mera medan de politiker som missnöjet riktas mot dissekeras och kritiseras för helt andra saker. I en möjligen omedvetet tydlig nyckelmening skriver författarna apropå intervjupersonernas sammankoppling av stora samhällsbrister med invandring att: "Ingenting av detta har något att göra med Sveriges invandringspolitik, egentligen. Den ojämlika fördelningen av Sveriges resurser är resultatet av medvetna beslut om skattesatser, pensionsnivåer och socialförsäkringar, om lokaliseringen av statlig service, om storleken på anslag till vård, skola, omsorg och rättsväsende." (Sidan 126)

Här brister det i jämlikhet. Bokens författare utstrålar öppen och ärlig empati med människorna de träffar på under sin resa. Men lika tydligt är att sympatin egentligen finns någon annanstans. Missnöjet borde riktas mot skattesänkningar, friskolor och låga ersättningar/bidrag; det är författarnas huvudsakliga ståndpunkt. Min egen utgångspunkt är annorlunda. De missnöjda medborgarna och de ansvariga politikerna borde läggas upp på samma dissektionsbord. När medborgarna klagar på att omfattande invandring till exempel har gjort många vårdköer längre och många skolor sämre och flera bostadsområden mer gangstertäta så borde den förda politiken på dessa områden nagelfaras minst lika ingående som vad som görs i fråga om medborgarnas uppfattningar. Då tar man missnöjet på riktigt allvar. Och då kan stora delar av missnöjet växlas in till reformer och samhällsbyggande i breda invånargruppers intresse.