Jag citerar ur kongressprotokollet från 1990. Partiledaren och dåvarande statsministern Ingvar Carlsson argumenterar för det nya partiprogrammet: ”Jag avvisar därför synpunkterna (…) att programförslaget skulle vara ideologiskt otydligt. Det är fel. Då har man inte läst med eftertanke. Förslaget är tydligt präglat av just socialdemokratins ideologi. Men denna ideologi är mångbottnad. Det är styrkan i den – inte svagheten. Den kan inte presenteras i enkla svartvita scheman. Det är inget som vi behöver skämmas för. Det är just detta som gett socialdemokratin dess unika förmåga att förändra den verklighet som själv alltid är sammansatt. (..) De senaste åren har fört med sig stora förändringar i vår omvärld. Det kan inte undgå att påverka förutsättningarna för vår praktiska politik, men det kanske paradoxala är att alla dessa förändringar visar på hållfastheten i vår ideologi.”
Åren har ju gått sedan 1990. I en C-uppsats i historia från Örebro universitet 2014 väver studenten Bo Svensson samman händelserna på 1990 års S-kongress med övriga tecken på politiska förändringar under den tidsepoken. Jag citerar ett kort stycke ur Bo Svenssons uppsats Den svenska välfärdsstatens förändringar – förnyelse eller systemskifte där han med stöd av protokollen redogör för hur debatten fördes på kongressen 1990:
”I den debatten hävdade några talare att programmets text var inkonsekvent när den beskrev de negativa konsekvenserna av kommersialisering och samtidigt förordade en öppning för privat verksamhet inom välfärden. Ett tilläggsyrkande gjordes med innehåll att välfärdstjänsterna i huvudsak skulle bedrivas i offentlig regi, medan ett annat ombud yrkade att texten skulle förtydligas så att det framgick att verksamheterna kunde bedrivas i såväl offentlig och kooperativ form som i privat. Det senare förslaget bifölls av kongressen, det förra avslogs. Inga voteringar skedde i dessa frågor.”
Uppsatsen fångar väl in de spänningar och frustrationer som fanns i frågan om valfrihet och privata utförare. De ombud och S-politiker som argumenterade för ett mer svartvitt socialdemokratiskt agerande i de aktuella frågorna fick möta en partiledning som starkt argumenterade mot invändningarna om ”ideologisk otydlighet”.
Ingvar Carlsson levandegör här mycket tydligt att det behövs en ”mångbottnad ideologi” för att som regeringsparti ta sig an en ”alltid sammansatt verklighet.” Det är ett förhållningssätt som jag har stor respekt för. Ett litet parti som till exempel Vänsterpartiet vägrar/vill inte/vågar inte ens retoriskt nyansera den ideologiska konflikt man lever i visavi marknad och privat ägande. Ideologisk tydlighet och gamla ”sanningar” är viktigare för V än möjligheten att anpassa sin praktiska dagspolitik till nutiden för att på så vis öka chanserna att kunna påverka samhällsutvecklingen på ett större och bredare plan. Socialdemokraterna är ett helt annorlunda parti. S är inte på något sätt en förkämpe för sådant som privat drivna skolor och vårdcentraler. Men S kan i en på ett nytt sätt ”sammansatt verklighet” leva med att friskolor och vårdbolag finns.
Jag har under alla mina år i och nära S-politiken känt mig ganska ensam som öppen förespråkare för att det i många fall kan vara bra och samhällsnyttigt med till exempel fristående skolor. Samtidigt har jag känt mig innesluten i en ganska stor S-gemenskap av acceptans och förståelse för att sådana finns och kan göra nytta i samhället.
På senare år har tonen och retoriken dock förändrats påtagligt. Som så mycket inom socialdemokratin idag beror förändringen i huvudsak på att konflikten med Sverigedemokraterna har överflyglat allt annat som dynamo för partiets ställningstaganden.
Artikeln fortsätter på Folkbladet på annandag påsk 1 april.