S partiledare Magdalena Andersson intervjuas i Expressen om möjliga kommande allianser för Socialdemokraterna. Den 4 november har Expressen på nyhetsplats satt rubriken: "Socialdemokrater öppnar för allians med Busch." En "högt uppsatt socialdemokrat" säger till Expressen att "partiets förflyttning högerut och de stora behoven i samhället kan öppna för helt nya allianser; spelplanen har förändrats." 

Så är det förstås. Däremot är det ju inte så att Magdalena Andersson och Ebba Busch sitter i förhandlingar om politikens innehåll vid en eventuell socialdemokratisk regeringsbildning efter riksdagsvalet 2026. Men det som är, det är att S vill komma ur det regeringsblock med V, MP och C där media alltmer hårdhänt och självklart har placerat partiet. 

Socialdemokraternas klassiska grundläge är att vara sig själv nog. Partiet har styrt Sverige utifrån statsministerpositionen under cirka        75 år av de senaste hundra åren. Och under de flesta av alla dessa regeringsår så har Socialdemokraterna regerat själva i enpartiregeringar. Vilket har gjort anpassningen till de olika epokernas skiftande sinnesstämningar och politiska vindbyten ute i de breda befolkningslagren. 

I den samtid som råder nu är står tunga frågor som invandringens konsekvenser, den grova kriminaliteten och Nato medlemskapet/militär upprustning i centrum av medborgarnas medvetande. Det är ingen  tvekan om att Socialdemokraternas alltför senfärdiga anpassning till verkligheternas krav till stor del berodde på att regeringspartnern i Miljöpartiet hellre ville stänga kärnkraftverk än låsa in mördare och stoppa invandringen.

Att Socialdemokraterna anpassar sig högerut eller vänsterut när så krävs är absolut ingen konstigt. Socialdemokratin är inte anti vare sig höger eller vänster. Tyvärr har det i stora delar av den politiska journalistkåren satt sig en Greideriansk fantombild av S som ett vänsterparti och att det därför är fult och svekfullt när S visar ansvar och tar itu med samhällsproblem som oftast ingår i högersidans retorik. Vilket i sak förstås är mycket märkligt. Socialdemokraterna är inte ett borgerligt parti; så är det. Idéskillnaden mot det borgerliga tänket handlar om sådant som skatter, individ/kollektiv, statens omfång och om stora skillnaders betydelse för motivation och utveckling. Men man har ingen beröringsskräck åt vare sig höger eller vänster. Eller för vare sig Busch eller Dadgostar. Samhällssituation och uppgift avgör. Vilket är sunt.