Under hennes ledarskap erövrade partiet två av de tre bästa valresultat som V haft sedan 1917. Det är endast Sven Linderot som i andrakammarvalet 1944 lyckas mäta sig med Schyman. Linderot tränger sig in på silverplats med 10, 3 procent, mittemellan Schymans resultat 1998 och 2002.
Den nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt som lämnar i maj i år förde upp V till åtta procent i valet 2018. I vänsterpartisammanhang är det ett mycket bra resultat. Vänsterpartiets öknamn under efterkrigstiden "kamrat fyra procent" hade kort sagt fog för sig.
Vänsterns opinionsläge är mycket gott nu på våren 2020. Partiet ligger stadigt runt 10-11 procent i mätningarna. En av svensk inrikespolitiks mest intressanta frågor är vad Vänsterpartiet tänker sig att göra med alla de där procenten utifall att de går att växla ut i rediga riksdagsmandat efter nästa riksdagsval?
Flera partidistrikt har nominerat Nooshi Dadgostar till uppdraget som Jonas Sjöstedts efterträdare. Mycket talar för att hon kommer att bli vald på kongressen i maj. I intervjuer i samband med att hon accepterat att kandidera har hon talat mycket om att fortsätta den offensiva breddning av partiet som Sjöstedt stått för alltsedan Januariavtalet mellan regeringen och C och L i januari 2019 slog fast att V och SD inte skulle ha något inflytande på regeringspolitiken.
Till Svenska Dagbladet sa Dadgostar 3/2 att "det ligger nu på oss att ta fram förslag för sjukförsäkring, bättre pensioner och en vård som fungerar. Det kommer att ligga på oss eftersom det är vi som har möjlighet att försvara välfärdsstaten. Socialdemokraterna har gett upp i den frågan. (--) Vi ska bli vad S var historiskt."
Det där kan mycket väl vara sådant man säger när man precis tackat ja till att kandidera som partiledare i V. Men saken är ju den att ska Vänsterpartiet någonsin inom den överskådliga framtiden kunna ta steget in i en regering så är det ju tillsammans med Socialdemokraterna. (Och Centerpartiet och Miljöpartiet)
Nooshi Dadgostar borde därför tagga ner de sedan 1917 nedärvda lillasysterkomplexen gentemot Socialdemokraterna. Vi är sedan länge i en ny tid där S är utsatt för stenhård konkurrens. Den borgerliga tafattheten kommer inte att hålla i sig för evigt. Att V under Dadgostar ska fortsätta Lenins linje och se S som en huvudfiende är därför synonymt med att be om ännu en valförlust för V. Vilket kanske är det som vänstern innerst inne vill? Det är upp till bevis. Snart är det val igen.