Nya år och årsskiften ger oss återkommande anledningar att summera året som gått och att hoppas på förbättringar under det nya året. 

John Hassler är professor i ekonomi vid Stockholms universitet, en profilerad klimatforskare och krönikör på Expressens ledarsida. Han avrundade sin senaste krönika (1/1 2021) med orden: "Min förhoppning inför det nya året är vi i stället ska fokusera på lösningar som fungerar". Det som inte fungerar och som enligt Hassler bör ersättas är den svenska klimatförändringsdebattens "fokus på katastrofscenarier och individuella lösningar." Jag ställer in mig i ledet bakom denna förhoppning. Kanske är det så att identitetspolitikens värsta och farligaste samhällseffekter drabbar oss just i klimatfrågan? Vi har alla ett personligt ansvar för hur vi väljer att leva våra liv. Så är det i alla avseenden. Detta personliga ansvar ska dock inte förväxlas med ett eget ansvar för att lösa världens problem. Däremot handlar vårt ansvar om att ge stöd åt vettig klimatpolitik som har goda möjligheter att fungera i världen.

John Hasslers analys och forskning går pang på rödbetan. Utsläppen av koldioxid behöver minska globalt: "Alla länder i världen måste åta sig att fasa in ett pris på utsläpp av koldioxid. Det behöver inte vara särskilt högt. År 2030 bör det vara ungefär i nivå med det pris som redan i dag gäller inom den europeiska utsläppshandeln. Priset på utsläpp behöver sedan fortsätta att öka för att 2050 nå en nivå ungefär som den koldioxidskatt vi redan nu har i Sverige."

Enligt John Hassler behövs även program för stöd till investeringar i grön energi och transfereringar av stöd till hushåll som drabbas av ökade kostnader då fossila bränslen skattas ut från marknaderna. Realismen i John Hasslers program är svår för en lekman som mig att bedöma. Realpolitiskt står han dock på stadig mark. EU är ingen liten marknad på planeten. Kina avvisar inte pris på utsläpp. USA kan förväntas gå åt det hållet. Även ett kolland som Indien bedöms kunna ta sig ur fossilsamhället med god ekonomisk tillväxt. Mitt stöd för "Hasslers linje" bygger till stor del på insikten om behovet av att hålla klimatalarmisterna och skamprofeterna borta från inflytande över politiken. Jag vill inte ha negativ tillväxt. Jag oroas mer av ropen om ett "helt nytt världsekonomiskt system" än av utsläpp av koldioxid. Jag vill ha en politik som tar sikte på lösningar och som inte geggar ner sig i klimatkollapsgrubblerier.