Antingen i träsk av anekdotiska känsloutbrott där våra egna positiva eller negativa upplevelser av sjukvårdens insatser generaliseras å det grövsta. Eller så blockeras seriösa försök till sjukvårdsresonemang av ideologiska argument för viken eller vilka huvudmän som är de bäst lämpade inom sjukvårdsskrået.
När någon då och då försöker - som filosofen och författaren Lena Andersson i Svenska Dagbladet under helgen som gick (14 januari) - att lyfta upp en diskussion om sjukvårdens mer grundläggande systemproblem vill jag därför gärna försöka bidra till en fortsatt diskussion. Hon tar upp frågor som jag själv i olika sammanhang funderat mycket på under de senaste decennierna: Varför lägger sjukvårdsapparaten så stor möda på att ställa folk i kö? Varför detta intresse av att hålla folk borta från vårdproffsens insatser istället för att snabbt ta sig an människors värk och oro? Borde inte en apparat uppbyggd för sjukvård primärt vilja ha patienter istället för att ryggmärgsmässigt försöka hålla dem på avstånd?
Lena Andersson sammanfattar sin ståndpunkt i Svenskan med dessa distinkta meningar: "I diskussionen om de beständiga bekymren med vården nämns sällan att socialistiska och skråmässiga lösningar på resursproblem aldrig någonstans har lett till annat än brist, kö och en förvriden syn på verksamhetens syfte. Ett vårdsystem som hela tiden manar den sjuke att tänka på kårens överbelastning och på att de flesta besvär är obetydliga jämfört med den verkliga sjukdom som läkarna kan bota om de bara får vara i fred, är inte välfungerande."
Folk som betraktar sig som vänster behöver inte (om de inte gärna vill förstås) hänga upp sig på det där med "socialistiska lösningar" i Lena Anderssons artikel. Men när devisen "behoven och inte plånboken ska styra vem som får vård" hamras in hårt så blir resultatet - som Andersson skriver :att "systemet planerar åt oss, centraliserat och stelbent som det då blir."
Få vill att plånbok/social ställning/kontakter ska avgöra vem som får kvalificerad (svindyr) och högspecialiserad vård. På det området är behovsstyrningen (och läkarintresset) ofta på topp i Sverige. Gott så. Men för de flesta av oss är våra sjukvårdsbehov mer simpla än så under ett liv. Att det finns folk med allvarligare sjukdomar kan knappast vara ett argument för att köställa en massa människor med åtgärdbara smärtor i knän, magar, höfter, ryggar och huvuden istället för att ta hand om dem direkt. Att behandla människor så är knappast välfungerande.