Socialdemokraterna har haft 10 partiledare sedan starten 1896. (De första åren från partiets bildande 1889 höll man sig till ett slags kollektivt ledarskap utan någon utpekad ordförande.)

Sju av de tio partiledarna har också tjänstgjort som statsminister. Det är bara den förste – Claes Tholin – och två av de senaste – Mona Sahlin och Håkan Juholt – som inte fått prova på hur det känns att vara nummer ett.

Nu ska den elfte partiledaren snart utses.Inför valet av partiledare sänds sedvanliga identitetspolitiska krav- och önskelistor ut från olika delar i partiet. En återkommande punkt på listorna är att vederbörande helst bör vara av kvinnligt kön. Detta krav marknadsförs bland annat med argumentet att den uttalat feministiska regeringen självklart och för att undvika pinsamheter borde ledas av en kvinna. 

Av de tidigare partiledarna har nio av tio varit män. Denna könsfördelning är ingen slump. Socialdemokratin bildades i ett samhälle där män i allt väsentligt utgjorde offentligheten. När partiet tog sina första stapplande steg skulle det ännu komma att ta trettio år innan kvinnor ens hade full och lika rösträtt/valbarhet. Manlig arbetarklass tog nog liksom för givet att partiet skulle ledas av en man. 

I takt med samhällsutvecklingen har dock kvinnobristen på den yttersta S-toppen blivit allt svårare att förklara. Förvisso ger tio partiledare på 125 år inte så många chanser att varva könen. Räknar vi dessutom bort de fyra första partiledarna som valdes under manssamhällets mer manifesta dagar så kommer vi till Olof Palme som valdes 1969. Därifrån och framåt borde fördelningen ha varit bättre. Mona Sahlin var i och för sig också snubblande nära att ersätta Ingvar Carlsson som partiledare och statsminister 1996. Men hon snubblade som sagt på sina egna kvitton och skulder. Hon fick chansen igen tio år senare efter Göran Perssons avgång. Men då var S i opposition och mer svårt att leda.

Nu blir det antagligen en kvinna. Det blir så av det enkla skälet att kompetens och lämplighet finns i stort antal. Efter ett kvinnligt partiledarval har sex av partierna kvinnliga partiledare. Åkesson i SD och Kristersson i M blir de enda männen. (Jag räknar bort Per Bolund i MP eftersom han är i skuggan av Märta Stenevi.)

Det kan bli intressanta partiledardebatter i valrörelsen. Två män leder de stora partierna med lag och ordning och stram invandringspolitik på programmet; två frågor som intresserar betydligt fler män än kvinnor. Bra eller dåligt för S, M och SD? Ingen aning. Bara en fundering så här vid helgens inledning.