Sedan dess är avgrunden alltid aktuell för partiet

Stefan Löfven firar förhoppningsvis en fin jul. Här fångad på bild strax före jul då han höll tal mot en lämplig bakgrund.

Stefan Löfven firar förhoppningsvis en fin jul. Här fångad på bild strax före jul då han höll tal mot en lämplig bakgrund.

Foto: skärmklipp

Krönika2020-12-25 06:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I början av november 2021 planerar Socialdemokraterna att genomföra en partikongress på plats i Göteborg. Förhoppningsvis är pandemin då i ett sådant skick att det är möjligt att genomföra sådana övningar med mycket folk på samma plats. I intervjuer dagen före julafton upprepade partiets ordförande statsminister Stefan Löfven att han - om partiet tycker så - vill leda Socialdemokraterna även i valrörelsen 2022. Inget fel i det. Stefan Löfven gick in och räddade en socialdemokrati som stod och darrade vid avgrundens rand sedan falangstrider blockerade vettiga alternativ och Håkan Juholt valts till partiledare 2012. Den avgrund som öppnade sig var inte Juholt i sig själv. Han är en bra person på många sätt som säkerligen skulle kunna ha gjort sig bra som ledare för ett litet och uppkäftigt populistparti på någon kant av det politiska spektrat. Avgrunden bestod däremot i vetskapen/insikten om att det kunde ske; partiet visade inåt och utåt upp den svaghet som rådde internt. Vad som helst - till exempel Juholt - kunde hända. Vilket var och är sämsta tänkbara läge för det sedan ett drygt sekel tillbaka makt- och statsbärande partiet i Sverige. 

När Stefan Löfven en smula ovilligt och mycket ovant trädde in som partiledare i januari 2013 så inleddes ett uppstagningsarbete av svensk socialdemokrati. Genom att alla stjärnor stod rätt - inte minst ett stort SD som blockerade mittenhögerregeringar från att bildas - har Löfven lyckats bra med att hålla S kvar vid maktens mitt. När han nu säger att han gärna vill sitta kvar som partiledare över nästa val så har jag ingen anledning att betvivla att han verkligen tycker och tänker så. Oavsett detta så sitter emellertid Stefan Löfven i den "gyllene bur" som SvD: s Göran Eriksson lyfte fram i en kolumn den 14 januari 2020: "I samma ögonblick som Stefan Löfven slutar som statsminister öppnas regeringsfrågan igen. Kan Socialdemokraterna verkligen vara säkra på att Vänsterpartiet skulle orka släppa fram en ny S-ledd regering? Eller att L-ledaren Nyamko Sabuni, som personligen är skeptisk till samarbetet, skulle göra det? (--) Januariavtalet visade att Stefan Löfven var beredd att betala ett mycket högt pris för regeringsmakten. Och han kan inte lämna, utan att Socialdemokraterna skulle riskera att förlora den." Och då står avgrunden där som sagt och väntar på S. En socialdemokrati utan regeringsställning och utan statsminister som ska genomföra ett partiledarval; det kan - vilket har bevisats i närtid - gå hur som helst. Visst finns det glädjande tendenser till ihopsamling inom S-leden. Fackförbunden IF Metall och Kommunal slöt till exempel nyligen upp vid Löfvens sida för att legitimera det fortsatta samarbetet med de borgerliga partierna i Januariavtalet. Men frågan är vad de strukturerna står pall för om de exempelvis utmanas av kretsen runt vänsterprofilen Daniel Suhonen som leder falangen "Reformisterna" inne i partiet? Lyckas de krafterna driva fram en medlemsomröstning vid nästa ordförandeval så kan det vara dödsstöten för S som ett stort parti. 

Socialdemokraterna behöver kort sagt "mala på" och hoppas att det öppnar sig ett möjligheternas tillfälle under resans gång; en dag då samarbetet med C och V är så stabilt att det går att förhandla fram stöd för Löfvens efterträdare i riksdagen. I väntan på detta sitter Stefan Löfven i sin gyllene bur och meddelar att han gärna vill fortsätta som partiledare och statsminister. Den dagen någon annat meddelas vet vi vad som har hänt. Då har en fin julklapp landat rakt i knät på de stabila delarna av Socialdemokraterna.