Åklagaren hade yrkat att mannen istället skulle dömas till livstids fängelse för terroristbrott. I det stora hela ser jag det som ett rättsstatligt sundhetstecken att Visby tingsrätt inte slog följe med åklagaren när det gäller terroristbrottet.

Lagstiftarna har lagt ribban rimligt högt för att någon ska kunna dömas för terroristbrott. Det som krävs är att domstolen fastslår att gärningmannens avsikt var att injaga fruktan hos befolkningen, eller tvinga offentliga organ att vidta åtgärder, allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande strukturer. 

Gärningsmannen har förklarats lida av allvarlig psykisk störning. Att bevisa avsikten att begå terrorbrott hos en gärningsman som lider av allvarlig psykisk störning är väl i det närmsta ogörligt? Tingsrätten i Visby höll i stort gränsen trots att både åklagaren och den tilltalade var eniga om att det var ett terroristbrott. Utifrån olika intressen ville de båda samma sak. Det finns skäl att vara extra vaksam på domstolarna i sådana lägen. Det har rättsstaten i Sverige lärt sig den hårda vägen. Det räcker med att säga "Thomas Quick".

Quick (sedermera Sture Bergwall) dömdes för inte mer än åtta mord under åren 1994-2001. Han var minst lika angelägen att bli dömd som vad åklagaren var inriktad på att få till fällande domar. Det hela kraschade senare i en präktig rättsskandal där Quick/Bergwall friades för alla mord. "Fallet Quick är en berättelse om hur rättsstaten och alldeles för många journalister och andra kulturpersonligheter förädlade en psykiskt sjuk mytoman till kriminalhistoriens värsta seriemördare", som Leif GW Persson skriver i förordet till skandalavslöjaren Hannes Råstams postumt utgivna bok "Att skapa en seriemördare." (Ordfront 2019)

Ett närmare exempel finns förstås i fallet med Rakhmat Akilov som 2017 mördade fem personer med en lastbil på Drottninggatan i Stockholm. Han ville hemskt gärna bli dömd som en islamistisk terrorist, vilket han också blev; trots att väl i stort inget talade för att så var fallet. Mer än att i stort sett alla ville ha det så. Terrorbrott är nämligen inte bara perverst statushöjande för utövaren utan utstrålar också mer begriplig handlingskraftslust hos rättsstatens medarbetare. Terrorbrott är i gränslandet till brott mot mänskligheten och bör därför reserveras för de verkligt uppenbara fallen. Staten ska inte döma folk till terrorister bara för att de själva väldigt gärna vill bli dömda.