I början av 1988 bildades Sverigedemokraterna. I riksdagsvalet samma år valde 1 118 personer att lägga sin röst på SD. I första delen av den vitbok som idéhistorikern Tony Gustafssons åtagit sig att skriva om SD: s historia framkommer att den trettiohövdade skaran av partigrundare utgjorde en tämligen ruggig samling av personer. Huvuddelen av dem kom från Bevara Sverige Svenskt; en organisation som marscherade mot invandring under det tidiga 1980-talet. Tongivande personer i BSS kom i sin tur från diverse nazistiska/fascistiska organisationer. SD var från början ännu en liten gren på det rasistiska samlingsträdet för obskyra och kortlivade sekter. Men SD blev något annat.
I valet 2018 fick SD 1 135 627 röster. Hur kunde det gå så? Vitboken ger - kanske omedvetet - ett tydligt svar; det handlar om personerna. De ruggiga sektpersonerna från starten lämnade snart boet och ersattes successivt av andra personer som steg för steg lyckades nå fram till breda lager av arbetare och företagare som inte skäms för att ogilla integrationsomöjlig invandring, tiggeri på gatorna och tilltagande utanförskapsdriven kriminalitet.
Det ska erkännas att SD har fått god draghjälp av en rent ut sagt dum och ängsligt omogen offentlighet i politik, media och akademi. Även nu, när SD sedan länge är ett stort parti, görs envetna försök att teckna bilden av SD som ett ideologiskt rasistiskt parti. Därmed tecknas också bilden av Sverige som ett alltmer rasistiskt samhälle. Kommentatorer blir höga på sina egna obearbetade känslor och förtränger verkligheterna. Offentligheten ekar sålunda vänsteraktivistiska slagord och världsbilder och fjärmar sig på så sätt än mer från samhället och medborgarna.
SD: s snabba tillväxt vittnar om kapabla personer som tagit sig an undanskuffade sakfrågor i samhället istället för att vårda förvridna verklighetsbilder från förr. Det andra - för att låna ord av Annie Lööf - ytterkantspartiets utveckling bär syn för sägen. V: s till synes eviga kräftgång beror på att personerna alltid underordnats de ideologiska teserna. Partiledaren Gudrun Schyman var på väg att krossa kommunismtaket. Men misslyckades. Den nuvarande ledaren Nooshi Dadgostar vill möjligen försöka göra något liknande. Men ideologin står i vägen. Driften att vifta med terroristflaggor tycks alltid vara större än viljan att istället rensa bordet från folkfrämmande tokerier för att på allvar kunna utmana Socialdemokraterna på det folkliga mittfältet. V sitter fast i sina strukturer. SD byter ut sina personer. Därför har SD snabbväxt på trettio år medan V stått och stampat sedan ryska revolutionen. Så hänger det ihop.