Det råder brist på klassiska politiska konflikter inom den svenska inrikespolitiken. Vilket de allra flesta är mycket tillfreds med. De båda regeringsblocken där M och SD är kärnan i det ena och Socialdemokraterna i det andra står tämligen väl samlade i de tunga samtidsfrågorna om statens inre och yttre säkerhet i dess olika uttryck. Det handlar om en tydlig västorientering i form av medlemskap i EU och Nato, det handlar om en stramt reglerad invandring, om framflyttade positioner för rättsstatens alla olika delar, det handlar om samhällets energiförsörjning - även om det ännu gurglas en del om kärnkraften mellan S och M/SD. Det handlar också om en ny socialtjänstlag som nu träder i kraft och där den mer ingripande socialstaten gör en efterlängtad comeback.
För några dagar sedan stod det också klart att de båda regeringsblocken har en gemensam uppfattning om att lätta något på den statliga budgetens reglemente. Överskottsmålet, som infördes för ett kvarts sekel sedan då Sverige stod på konkursens brant efter 20 år av statligt driven inflation och nedskrivningar av den svenska kronans värde, ersätts nu med ett så kallat balansmål som innebär att staten inte längre behöver amortera på vår (relativt låga) statsskuld. Den nya budgetregimen frigör uppskattningsvis 25 miljarder kronor mer per år för statliga utgifter.
25 miljarder kronor förslår inte särskilt mycket. Huvudspåret framåt är därför att politiken gör vad den kan för att få fart på den ekonomiska tillväxten i samhället. Det är ur tillväxten - inte genom budgettrixande - som ekonomin kan växa och utvecklas på ett sunt sätt. Vilket verkligen behövs. Arbetslinjen i samhället i stort och kunskaps/färdighetslinjen i hela utbildningssektorn har därför avgörande betydelse för vår samhällsutveckling. Här behövs politiskt hantverk och politisk vilja av stora mått; inte minst från socialdemokratiskt håll. Tvåtredjedelssamhället - som vi talade mycket om för länge sedan då det inte fanns - håller på att sätta sig på allvar I Sverige.
Somliga politiska kommentatorer - och de små ytterkantspartierna - försöker ge en bild av att Socialdemokraterna skakas av interna strider på grund av att partiet inte slagit in på en mer tydlig underskottslinje i den ekonomiska politiken. Sådana påståenden är sällan sanna. "Slösa-falangen" inom S har alltid funnits där. Men majoriteten av partiet befinner nu som oftast i mer stabila och ansvarsfulla terränger. Vad vi ser är snarare ett uttryck för abstinens hos politiska kommentatorer och vänsterfalangsintressen som gärna vill ha de gamla vanliga konflikterna i centrum. Men som Sverige ser ut nu handlar det om att samla ihop sig för att skapa största möjliga medborgarnytta.