Så nära och ändå så långt borta från makten

Plötsligt är Mona Sahlin tillbaka. Hon syns överallt. Radion ägnade den gångna helgens Söndagsintervju åt Sahlin.

Det är den fjärde december 2010. Mona Sahlin ska snart avgå och lämna över till Håkan Juholt.  Som makt-lös partiledare håller hon sitt livs kanske bästa tal till det socialdemokratiska partiet. Jag var där.

Det är den fjärde december 2010. Mona Sahlin ska snart avgå och lämna över till Håkan Juholt. Som makt-lös partiledare håller hon sitt livs kanske bästa tal till det socialdemokratiska partiet. Jag var där.

Foto: SÖREN ANDERSSON

Krönika2020-09-21 06:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hon var gäst i fredagskvällens "Skavlan" i SVT och i SvD fanns en lång intervju med henne i helgen. För att nu bara nämna något ur flödet. Orsaken till den Sahlinska uppståndelsen är lanseringen av hennes nya bok "Makt-lös" där hon - vad jag förstår av intervjuerna - framförallt ger sin bild av den senaste skandalen i hennes politiska liv. Att Mona Sahlin skapar uppmärksamhet är i och för sig inte konstigt.  Hon har verkligen varit med i både toppen och botten på ett sätt som saknar modernt motstycke i Sverige. Hon har också ännu - efter allt vad som varit - kvar spår av "det" som gjorde att hon stack ut och märktes.

För snart nog ganska exakt ett kvarts sekel sedan var hon ytterst nära att efterträda Ingvar Carlsson som socialdemokratisk partiledare och statsminister. Så blev det som bekant inte. Den så kallade Tobleroneskandalen briserade i media och Mona Sahlin fick stiga åt sidan till förmån för Göran Persson. Persson tog in Sahlin i flera av sina regeringar och när Persson avgick efter valförlusten till Alliansen 2007 så valdes Mona Sahlin till partiledare; som den första och hittills enda kvinnan på den posten. Efter valförlusten 2010 tvingades Mona Sahlin bort från partiledarskapet till förmån för Håkan Juholt som bara klarade av tio månader i uppdraget innan han tvingades bort och ersattes av den nuvarande partiledaren Stefan Löfven som - trots rekordlåga valresultat - även har lyckats att bli vald till statsminister två gånger på raken. Ett av alliansregeringens sista beslut på sommaren 2014 var att utse Mona Sahlin till samordnare mot våldsbejakande extremism; ett uppdrag hon tvingades lämna med buller och bång ett par år senare då det visade sig att hon skrivit osanna intyg till sin livvakt; brott som hon senare erkände och betalade böter för. 

Mona Sahlin var min kandidat till partiledare där på hösten 1995. Jag har ingen aning om hur det i så fall skulle ha gått för henne på den posten. Intervjuerna jag ser och hör nu 2020 är i och för sig mest tragiska och pinsamma. Hon tycks inte riktigt inse vem hon är och vad hon gör. Men det är ju nu. Hade de 25 år som passerat varit av ett annat och mer uppbyggligt slag så vet man ju inte vad som hänt? Det är väl just detta - att Sahlins dramatiska politikliv samtidigt har varit så nära och så långt borta från makten - som gör att hon alltid skapar uppståndelse?