I ett par tidigare texter här på ledarsidan i Folkbladet har jag diskuterat det politiska hantverkets betydelse. Hantverksskickligheten har en avgörande betydelse för alla långsiktiga resultat inom så gott som alla områden och näringsgrenar i tillvaron i stort. Inom politiken bör hantverksförmågan bedömas utifrån partiers och politikers tillväxt i inflytande och regeringsnära ställningar. Socialdemokraterna spelar i en division för sig själv i dessa sammanhang. Men såväl den klassiska borgerligheten i form av Moderaterna och den nationellt sinnade högern i form av Sverigedemokraterna uppträder som alltmer kraftfulla utmanare visavi den socialdemokratiska hegemonin. Fältet spricker också så sakta upp. I ett stort antal kommuner regerar S och M tillsammans. SD har allt fler ledande poster ute i landet och har inte minst ett nära samarbete med Ulf Kristerssons borgerliga trepartiregering.
Sverigedemokraterna har med stor skicklighet utnyttjat de politiska låsningar som man själv orsakade med sitt inträde i riksdagen 2010 och med sitt stadiga växande. Till skillnad från alla andra partier och till likhet med den socialdemokratiska partihistorien så tycks SD ha växandets vilja i sitt dna.
Genom att inta mycket tydliga ståndpunkter på "ömma" områden (inte mint för M och S) har Sverigedemokraterna lyckats skaffa sig en särställning där det gång på gång skapats en bild av att man är det enda partiet som står vanligt folk riktigt nära.
Viljan hos S och M att i alla lägen ta avstånd från SD- oavsett sakfråga - innebar att SD kunnat framstå som det enda partiet som ville stoppa tiggeriet på gator och torg, som det enda partiet som ville stoppa den stora invandringen från avlägsna och hederskulturdominerade delar av världen och som det enda partiet som ville stoppa den antidemokratiska och religiösa indoktrineringen i vissa moskéer och i vissa bidragsförsörjda föreningar.
De tog upp tunga och folkliga och samhällsviktiga problem som de andra partierna av beröringsskräcksanledningar visavi SD inte förmådde att ta tag i. Samtidigt omprövade partiet flera av de gamla "sanningsmyter" och ismer som man släpat med sig från sin rasistiska och nazinära uppväxt. Aparta uppfattningar om allt utländskt, om abort, om EU, Israel och USA lyftes undan för att ge plats för mer mittenordinära uppfattningar. Kort sagt; ett mycket skickligt politiskt hantverk. Men nu har S och M hunnit rimligt bra ifatt. Så vad sker framöver? Svensk politik är i sanning spännande.