Än värre uppåt väggarna är somliga vänstersossars försök att använda Januariavtalet som tungt argument för att tvinga bort Stefan Löfven som partiledare. Agerandet ter sig obegripligt ur varje tänkbar sakpolitisk vinkel. På vilket sätt skulle Socialdemokraternas inflytande och makt över samhällsutvecklingen öka om man lämnade Januariavtalet? Att stiga av samarbetet med Liberalerna och Centerpartiet skulle - som till exempel civilminister Lena Micko påpekade på sin Facebooksida i helgen - med stor sannolikhet innebära regeringens avgång. Vad är vitsen med en sådan utveckling?
Och vad blir bättre med att Stefan Löfven avgår? Och hur skulle ett sådant skifte gå till? En ny statsminister för Socialdemokraterna behöver stöd från en majoritet av ledamöterna. Hur en sådan majoritet skulle kunna uppbådas är högst oklart i det parlamentariska läge som råder. Skulle dessutom S säga upp avtalet med C och L så ter sig ett statsministerskifte inom socialdemokratin som närmast omöjligt.
Agerandet hos de som agiterar mot Januariavtalet och mot Stefan Löfven kan i mina ögon enbart förstås om man inser att kritikerna har en annan rationalitet än övriga partister. Drömmar om "vänstersvängar" i politiken och förhoppningar om att i ett oordnat partiledarval kunna placera någon vänsterikon i förarsätet för socialdemokratin. Förmodligen betraktar man inte regeringsinnehavet som särskilt viktigt; att kampanja i opposition är något man tror skulle vitalisera och stärka partiet.
Sådana förhoppningar är dock helt orealistiska. Tidsandan går på tvärs mot vänstersvängsromantiken. Socialdemokraterna har förvisso problem med det nuvarande upplägget och med samarbetsformerna. Vilket emellertid är helt ofrånkomligt så som dagens riksdag är sammansatt. Det finns inga traditionella regeringsalternativ som fungerar. Och alla otraditionella regeringsalternativ skaver och stör. Socialdemokratin gick till val 2018 med den uttalade ambitionen att "spräcka blockpolitiken". Vilket man lyckades med. I politiken finns det dock alltid block av något slag. Dagens block är ännu omogna och ofärdiga. Å ena sidan ett Januariblock i minoritet utan någon större harmoni och profil. Å andra sidan ett oppositionsblock i majoritet så länge som V och SD håller ihop. Å tredje sidan ett eventuellt kommande regeringsutmanarblock med SD, M och KD.
Mycket kan hända. Ingenting blir dock bättre för S genom att lämna regeringen och genom att kasta sig ut i ett ovisst partiledarval med falangstrider och stora skaderisker.