Sveriges riksdag beslutade på måndagseftermiddagen att ge militärt stöd till Ukraina. Det är ett dramatiskt beslut. Dramatiken i riksdagsbeslutet är helt analogt med dramatiken i den europeiska säkerhetspolitiken. "Efterkrigstiden tog slut den 24 februari", sa moderatledaren Ulf Kristersson i riksdagsdebatten som föregick beslutet. Så är det. SD: s ledare Jimmie Åkesson tackade den socialdemokratiska regeringen för att den "vågade ta beslutet" om att föreslå vapenexport till Ukraina. 

Ukraina är vare sig medlem i EU eller Nato. Vare sig Sverige eller några andra västländer har därför några avtalsgrundade förpliktelser att sluta upp bakom Ukraina när landet som nu utsätts för ett kraftigt militärt angrepp av Ryssland. Statsminister Magdalena Andersson motiverade regeringens beslut med att ett stöd till Ukraina är det som gynnar den svenska säkerheten bäst.

Vi kan kalla det för solidaritet. Solidaritet är ett upplyst egenintresse byggt på insikten om att hållbara relationer i stort och smått är såväl ömsesidiga som dubbelriktade. Man ger och man tar. För att kunna räkna med några av andra finansierade förmåner så behöver jag vara beredd att finansiera andras förmåner. 

I fallet med Ukraina handlar det om skydd mot ett aggressivt Ryssland. Till skillnad mot sitt eget partis riksdagsgrupp så uttryckte Vänsterpartiets gruppledare i Norrköping Nicklas Lundström vad det handlar om. I ett pressmeddelande på måndagseftermiddagen sa Lundström:"Om vi någon gång invaderades av en stormakt skulle vi också vilja ha militärt bistånd av andra europeiska länder." Det man önskar sig själv bör man också vara beredd att unna andra. Det är solidaritetens formel. 

Försvarsminister Peter Hultqvist deltog i riksdagsdebatten. "Den ryska invasionen av Ukraina inleddes 2014 med annekteringen av Krim", sa Hultqvist. Han citerade Försvarsberedningens ord om att ett "väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas." Och han gjorde klart att dagens beslut nog bara "var början". Hultqvists anförande mer än antyder att regeringen är i process bort från tidigare ståndpunkter om invasioner och krigsrisker.

Att leverera vapen till Ukraina är inte en krigshandling. Men det är ett ställningstagande som för Sveriges och svenskarnas bästa kräver utökat skydd och solidaritet i kretsen av Natoländer. Därför bör Andersson och Hultqvist nu ta nästa steg och meddela att Sverige avser att söka medlemskap i Nato och att vi precis som den tyska S-regeringen gör en massiv höjning av försvarsanslagen.