När Coronakrisen bröt ut i början av mars månad så valde regeringen tidigt att ta rygg på Folkhälsomyndigheten. Det är svårt att säga hur pass aktivt det valet var eller om det "blev som det blev när det vart som det vart". Att saker och ting utvecklas på det viset är alls inget undantag och heller inget att vanemässigt klaga på eller ironisera över.
Att lyssna på expertmyndigheter i staten är dessutom ofta ett gott beslut i svåra och vetenskapligt knepiga lägen. Regeringar är dock politiska varelser som är beroende av stöd i opinionen och i valmanskåren. En folkhälsomyndighet kan få för sig en rad olika saker som borde göras och inte göras. I regeringens uppdrag ingår att väga av dessa önskningar mot andra intressen i samhället.
Man kan ha tusen olika åsikter om huruvida Folkhälsomyndighetens regim har varit lyckad eller inte under vårvintern och försommaren. Opinionsmässigt har det hur som helst varit ett påtagligt uppsving för socialdemokratin som statsbärande parti. Fler uppskattar än ouppskattar det som staten gör i Coronasaken. I det stora hela var det därför ett klokt politiskt ställningstagande av regeringen att ställa sig bakom Anders Tegnell och hans kompani.
Det kan heller inte uteslutas att det kan ha funnits/finns känslor av välbehag att inte stå i första ledet när äldreomsorgens smittskydd visade sig vara ett dödligt såll och när vetenskapsmän brakar samman i hårda fejder om vilken som egentligen är den bästa linjen i Coronabekämpningen. Att ha någon att hänvisa till - utredning, EU, pågående förhandling, beredning, med mera - är alltid en räddningsplanka i politiken till vardags. I detta exceptionella läge är det nog dubbelt skönt att kunna hänvisa till "ansvariga expertmyndigheter" när det blåser som mest.
Det kan också ligga i farans riktning att den socialdemokratiska delen av regeringen av opinionsbehagliga skäl kan lockas att ligga kvar längre än nödvändigt i krismedvetandets terränger. "Det är långtifrån över", är ett mantra som återkommande hörs från statsministern och hans S-ministrar. MP-delen av regeringen är i ett annat läge. De hoppas nog djupt och innerligt att det snart är över. Ett par månader till av Coronakris och opinionsföretagen kommer sannolikt att ha svårt att hitta några MP-röster alls i sina mätningar.
Nu är det nog dock så att regeringen behöver resa sig från baksätet. Mentalt och politiskt och ekonomiskt och socialt behöver Sverige dra sig ur Coronatiden. Viruset kommer förmodligen att finnas där för långa tider och då gäller det för politiken att göra som det sägs att stockholmarna gör när det regnar: De låter det regna. Att slå ekonomi och arbetsmarknad och välstånd i spillror för att slåss mot något som inte går att besegra; det är alltid dålig politik.
Folkhälsomyndigheten var en bra front när vi gick in i Coronan. Men när vi nu ska dra oss ur så behöver regeringen träda fram mer aktivt på arenan och överta befälet. Det kan tillgå på många sätt. Vid sidan av den Coronakommission som Moderaterna agiterar för - som regeringen naturligtvis bör släppa fram - kunde Löfven och de andra nog ha nytta av ett slags formaliserade rådgivare som bistår regeringen med avvägningar och förslag utifrån en mängd olika delar av samhället. Assar Lindbecks kommission gjorde enormt stor samhällsnytta under sin korta men explosiva tid i ett svårt läge på 1990-talet då Sverige behövde resa sig ur en tuff finanskris.
Situationen nu är minst lika svår. Arbetslöshet, välmående företag som kraschar vid sidan av de företag som går i diket på grund av strukturrationaliseringar, skuldsättning, effekten av stängda skolor, med mera, med mera läggs nu ovanpå de tunga sociala problemen med utanförskap, kriminalitet och misskött invandringspolitik.
Regeringen kan ha nytta av ett rådgivande organ som besätts av allmänt kloka och erfarna personer som under ett halvår får uppdraget att lista vad som behöver göras i reformväg för att hjälpa landet upp på fötterna igen.
Förre finansministern Anders Borg verkar nu ha kommit tillbaka på ett bra sätt efter en stunds turbulens i privatlivet. Han är en särpräglad begåvning och han perspektiv utan att för den sakens skull vara lastgammal. Inga-Britt Ahlenius har med sin skarpa revision oroat såväl regeringar som FN och EU. Hon är en klippa som inte kommer att låta sig dras in i för mycket politiskt lämpligt tassande. Samma sak med Marit Paulsen. Hennes insatser på breda fronter - miljö, barnomhändertagande och politik - går inte att överdriva. Ulrika Messing har med sina dubbla erfarenheter som statsråd och i näringslivet - inte minst närheten till maken, entreprenören och företagaren Torsten Jansson - en bred kompetens och ett stort och brett nätverk. Barbro Westerholm är riksdagens veteran och har gedigna erfarenheter från medicinens, förvaltningens och politikerns avdelningar. Klok och livserfaren och påstridig och pragmatisk i skön förening. Björn Eriksson har unikt breda och gedigna erfarenheter och kunskaper från så många tunga samhällsfält. Polischef, tullchef, idrottschef och landshövding. Han började sin bana som tjänsteman på finansdepartementet under Gunnar Strängs ledning. Sven-Erik Österberg har gjort det mesta i politiken och har sett samhället från skogshuggarperspektivet likaväl som från statsråds- och landshövdingvinkeln.
Med hjälp av dessa personer skulle regeringen även fortsatt ha några att hänvisa till. Inte för att smita undan något ansvar - det kan en regering aldrig göra på sista raden. Utan för att i ett pressat läge kunna få ett mer stabilt läge för den reformpolitik som nu - likt efter den förra stora krisen - behövs för att knuffa oss och vårt samhälle framåt och uppåt i näringskedjan.
Regeringen bör låta Folkhälsomyndigheten även fortsatt ta hand om smittan. Men stegvis bör de dagliga pressträffarna om Döden växlas över i återkommande pressträffar där det dras upp linjer och förslag för Livet efter Coronan.