Psykologisk dragkamp om statsministerrollen i riksdagen

Riksdagens åtta partier samlades på onsdagen för partiledardebatt. Debatterna inleds numera av ett kortare anförande av varje partiledare.

Kristersson är statsminister. Men den psykologiska kampen om uppdraget pågår med Andersson.

Kristersson är statsminister. Men den psykologiska kampen om uppdraget pågår med Andersson.

Foto: TT

Krönika2023-01-18 13:45
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Övriga partiledare har ingen replikrätt just då. Det är en bra ordning. Jag utgår från att det inledande anförandet utgör det allra viktigaste i det som varje parti vill lyfta fram. Genom att lyssna på den första timmen av debatten får man därför en hyfsat bra bild av hur landet ligger i inrikespolitikens Sverige. Det har ju ännu bara gått några månader efter valet som ledde till ett regeringsskifte. Vilket fortfarande naturligtvis präglar stora delar av den debatterande delen av politiken. De som vann trycker hårt på det de gjort. De som förlorade trycker på det som den nya regeringen inte gjort. 

Statsminister Ulf Kristersson inledde med att tala om sina främsta tillgångar; en stabil majoritet av fyra partier som har lagt "väl kända meningsskiljaktigheter åt sidan för att göra Sverige bättre." Han inbjöd till ännu bredare samverkan med oppositionen: "Vill ni vara med och skapa långsiktighet inom migrationspolitiken, energipolitiken och brottsbekämpningen så är ni varmt välkomna", sa Kristersson. Han betonade dock att "färdplanen" som regeringen och Sverigedemokraterna enats om gäller. "Låt oss se om det finns delar av politiken där vi är överens", sa statsministern. Detta är en klassisk statsministerattityd som Socialdemokraterna framgångsrikt använt i decennier. Den som bjuder in till samarbete och som vill se vad som förenar mer än vad som skiljer; den säger också mellan raderna att det "är jag som bestämmer." Det mest intressanta politiska dragkampen just nu är därför om det praktiska regeringsskiftet som skedde i oktober kommer att följas av också ett psykologiskt maktskifte där M faktiskt överflyglar S som huvudrollsinnehavare?

Magdalena Andersson höll ett värderingstungt högtidstal om vad det svenska samhället är. Hennes ledord i anförandet var "respekt." Hon landade i att den nya regeringen inte visar den nödvändiga respekten för dem och det som bygger Sverige starkt och jämlikt. Ett slags statsministertal kan man säga. Som rundades av med hårda angrepp om löftesbrott. Det var också påtagligt hur ovillig Magdalena Andersson var att ge något besked om S inställning till ny kärnkraft. Här anas nog en ny politik i vardande. 

Annie Lööf gjorde sin sista partiledardebatt som företrädare för Centerpartiet. Hon visade ända in i kaklet vilken fullfjädrad politiker hon är. "Jag ska inte säga något om resultatet av alla mina år", sa Lööf och så gjorde hon precis det.