Presschefen avslutar sin artikel med följande lakoniska rader: "Den politiska rapporteringen skulle sannolikt må bra av att bli lite grå och tråkig. Fram till dess att blicken höjs så kommer partierna och deras ivriga presstjänstemän, mig själv inräknat, att jamsa med i sensationsjournalistikens fördummande löpsedelsgröt. Vi kommer att hamra på våra egna tangenter och fälla bittra tårar. För den som sig i leken ger, den får leken tåla."
Det är lätt att hålla med och det är lätt att inte hålla med Oskar Cavalli Björkman. Det jag lätt kan hålla med om är att de stora mediehusen odlar ett mycket stort intresse för vissa av politikens personer och för det som brukar kallar för "spelet bakom kulisserna." Här finns - nu som då - klara samband mellan vad som skrivs/sänds och kundernas mätbara köpbeteenden. Antal lösnummer som den tidigare kvällspressens giganter Expressen och Aftonbladet kunde sälja och de annonsbefrämjande klick och digitala prenumerationsförsäljningar som visst innehåll genererar är numera avgörande för vad som produceras i alla sorters mediebolag.
Det jag lätt inte håller med om är att detta skulle vara ett särskilt nytt påfund och/eller att det är alltigenom skadligt. För att ta Sverigedemokraterna som exempel så är det otvetydigt så att det stora medieintresset för Jimmie Åkessons person har varit positivt för SD: s tillväxt. Partiledare och parti lever i symbios på det viset. Åkesson är en mycket skicklig och erfaren politiker och har en stor skara som verkligen ser upp till honom/tycker illa om honom och som gärna läser allt om honom. Intresset för att ha med Åkesson i rubriker och innehåll och bilder är därför stort i mediebranschen. Att tonen i rapporteringen ofta har haft ett negativt anslag spelar inte så stor roll.
Dessutom är det så att det politiska spelet är intressant och har politisk betydelse. Berörda politiker talar gärna om sina framgångar i förhandlingar men är mindre intresserade av att tala om de områden där de fått vika ner sig. För medborgarna är det av vikt att se mer av helheten; att journalister lyfter fram både med och motgångar är därför värdefullt.
Avslutningsvis är det lätt att hålla med Cavalli-Björkman i dennes trötthet över "dessa, journalistkårens Elvis, Lennon och Beyoncé," som gärna sätter sin egen person i högsätet istället för det som ska granskas och rapporteras.