Det är en stor förändring i svensk politik som annars närmast helt har dominerats av Socialdemokraterna; med vissa begränsade inhopp av borgerliga allianser. 1991 kunde de borgerliga regera genom samarbete med Ny Demokrati; ett nytt populistiskt missnöjesparti. Det höll inte så länge. Men NYD: snara sammanbrott berodde i sig inte att på att de var populistiska och missnöjda. Utan på att deras partiledare Ian o Bert tappade intresset för sin skapelse. När de väl chockat etablissemanget med att komma in i riksdagen så var det roliga över. 
Faktum är att de allra flesta politiska partier har startats som mer eller mindre populistiska missnöjespartier. Vilket inte ska ses som en anklagelse utan som en upplysning om något i grunden självklart. Väldigt få människor startar partier för att manifestera sin nöjdhet med sakernas tillstånd. Det ligger kort sagt i sakens natur att missnöje är en stark drivkraft för partibildningar. På motsvarande sätt är populism ett attraktivt verktyg för den som vill försöka bryta igenom och höras och synas i det dagliga bruset. 

Nya partier har en populistisk fördel just i det att de är nya. De kan inte lastas för gamla synder i politiken. De kan riskfritt kasta sig ut i attacker mot det "gamla etablissemangets partier" som samfällt har "förstört vårt fina land". Nackdelen för nya partier är samtidigt just att de är nya och okända. Det krävs något extra för att de populistiska missnöjespartierna ska nå ut till breda grupper av väljare i samhället. Det vanligaste slutet för nya partier är att de likt Ny Demokrati förtvinar och faller ihop till en liten tragikomisk sörja. De som lyckas har något extra, har tur och etablerar sig gradvis på högre nivåer av väljarstöd och ansvar och blir med åren mer förfinat populistiska och gradvis allt mindre missnöjda. 
Socialdemokraterna är idag ett mycket erfaret regeringsparti. Rötterna finns dock i en partibildning i det sena 1800- talet som byggdes upp av missnöje och populism. 
Socialdemokraterna växte och etablerade sig snabbt i rikspolitiken och ute bland arbetarfamiljerna. De mer blodigt revolutionära idéerna lades fort på hyllan och S blev ett stort folkparti. Men rötternas populism och missnöje är viktiga och synliga än idag. Det är rötterna som ger S nerv och färg och överraskningsförmåga.

För första gången finns det nu ett annat och stort rot- och populistparti i riksdagen. Kraftmätningen mellan S och SD är politikens kraftledning. Och populism och missnöje är partipolitikens modersmjölk.