För det första: Ing-Marie Wieselgren mördades på öppen gatan mitt i Visby och mitt bland mängder av folk. Gärningsmannen greps direkt. Hans motiv är ännu inte känt och bekräftat. Motivet är också betydelselöst i det stora hela. Det finns inga friska och genomtänkta motiv som på något sätt förklarar den extrema gärningen att överfalla och mörda en annan person på det här sättet.
Ing-Marie Wieselgren var en offentlig person. Jag har träffat henne vid flera tillfällen. Hennes socialpolitiska patos och psykologiska/politiska kunskaper och insikter imponerade och inspirerade. När någon vi själva känner drabbas kommer självklart det extrema närmare; blir otäckare, farligare och svartare. Men det skiljer sig inte från hur andra människor, drabbas. Natten mot torsdagen sköts till exempel två tjugoåriga män i en bil i Stockholm. Ett gangsterrelaterat dåd förstås. Vilket inte gör saken mindre extrem. Den här sortens gangsterextremism har redan kravlat sig in över gränslinjen och in det vanliga och hyggliga vardagslivets medvetande. Vilket förstås är förfärligt och på sikt riskabelt för samhällsutvecklingen i stort. När gangstermord blir en del av den allmänna verkligheten så förändras den allmänna verkligheten till det sämre. Ing-Marie Wieselgren var en av de allra ivrigaste och kunniga förespråkarna för envetet förbättrade förebyggande insatser som jag någonsin träffat. Hon gav aldrig upp.
För det andra: Vänsterpartiets riksdagsledamöter Daniel Riazat, Momodou Malcolm Jallow och Lorena Delgado Varas poserade med flaggor från terrororganisationen PKK i Almedalsparken. PKK är terrorstämplat sedan länge och - för att citera justitieminister Morgan Johansson - "har många oskyldiga människoliv på sitt samvete." Ledamöternas övertramp är för bedrövligt i sig självt förstås. Men än värre är att partiledningen inte tillrättavisar ledamöternas hyllning av mord och terror. Allra värst är att detta parti gör anspråk på att diktera en eventuell ny socialdemokratisk regerings politik efter valet. Socialdemokraterna har som ett klassiskt regeringsparti ett särskilt ansvar att hålla gränslinjen mot det extrema. Politiken får inte tappa all moral och anständighet. Extremism och extremister av olika slag finns tyvärr. Så ser det ut och så är det. Men vi har ett gemensamt ansvar att pressa ut det extrema från den vanliga hyggliga vardagstillvaron i samhälle och politik. I det ansvaret får vi aldrig ge upp.