Svensk inrikespolitik präglas sedan flera år tillbaka av ett närmast evigt pågående kampanjande. Den korta och intensiva valrörelse som vi har upplevt från början av augusti och fram till valdagen har därför i stort sett mer varit en upptrappning av normalläget istället för något helt annorlunda jämfört med den vanliga politiska lunken. 

Kampanjivern har varit extra stor hos S. Sverigedemokraternas snabba etablering i kretsen av stora riksdagspartier är ett stort hit mot den särställning som regeringsparti som S innehar sedan snart ett sekel tillbaka. Kampanjivern har inte varit mindre hos M. SD: s snabba etablering i riksdagen och det gradvisa närmandet till högersidan har eggat M; möjligheterna att mer långsiktigt putta undan S från tronen har ökat. Kampanjivern har inte minst varit stor hos SD. Genom att slå mot det etablerade "sjupacket" av partier i riksdagen har SD kunnat markera sin särställning som folklig underdog och sanningssägare om invandring och kriminalitet. 

I söndagens val står två "sidor" mot varandra. Dels Magdalena Anderssons sida där huvudvapnet har varit att beskriva samarbetet mellan SD och de tre borgerliga partierna som ett slags försteg till ett kommande "Nazisverige". Dels moderaternas sida där huvudvapnet har varit att bygga en möjlig majoritet där SD ingår för att på så sätt kunna göra något åt S "totala misslyckande" i en mängd sakfrågor. 

Den intensiva delen av valrörelsen påminner därmed tämligen mycket med det lågintensiva kampanjande som ständigt pågår. Sverigedemokraterna är liksom ständigt i huvudrollen. Så också vad det verkar i år. Enligt vallokalsundersökningarna i TV4 och SVT så är SD numera det näst största partiet i Sverige. Den som efter detta fortsätter att negligera invandringsfrågan bör inte ha med styret i Sverige att göra framöver.

I Vallokalsundersökningen (Valu) som SVT presenterade vid åttatiden på söndagskvällen fanns en viss övervikt för den socialdemokratiska sidan. Ledningen är precis så liten som den varit i de flesta opinionsundersökningar. Det skiljer enligt Valu 0, 6 procent mellan blocken. Vilket är ingenting. Man kan också säga att i stort sett inget har hänt jämfört med valet 2018. Styrkeförhållandena är i stort desamma.  I vart fall så här inledningsvis på kvällen. Vilket indikerar att svensk politik är mycket polariserad och att väljarna inte behagar röra på sig. Vilket är mycket illavarslande inför framtiden. Svensk politik behöver rörlighet och vettiga uppgörelser mellan de stora partierna. Krig, inflation, energikris, skjutningar är problem som inte kan läsas in i konstiga block.