Konflikterna i området är uppbyggda av lager efter lager av historiska förvecklingar och religiösa symboler som det tar typ ett par livstider att verkligen förhålla sig till på ett rimligt sätt. Men jag försöker. Min grundsympati finns sedan barnsben hos Israel. Söndagsskolans berättelser liksom bekräftades av den dåtida socialdemokratins självklara Israelnära hållning. Israel är den enda demokratin i regionen. Omgivna av religiösa och rätt ruggiga diktaturer kämpar Israel för sin existens och överlevnad. Jag läser Nathan Shachar nu i Dagens Nyheter när terroristorganisationen Hamas vräker missiler över Israel. På kvällen 11 maj skriver Shachar att Hamas det senaste dygnet har avfyrat 600 pjäser, de flesta mot Ashkelon och samhällena närmast Gaza, men flera mot mer avlägsna mål, inklusive en kibbutz intill Jerusalem. Han ställer frågan varför Hamas bombar Israel just nu? Och han svarar på sin fråga: "Först och främst därför att tv-bilderna av israelisk polis – med skorna på – som kastade chockgranater inne i Jerusalems moskéer gjorde ett djupt intryck i hela den muslimska världen – och utanför den. Hamas såg chansen att skapa en ny sorts terrorbalans med Israel, så att Israel i fortsättningen drar sig för att rubba status quo i Jerusalem - i princip att ge Hamas vetorätt ifråga om Jerusalem."

I den otroligt fina boken "De arabiska såren" som kom ut tidigare i år på Timbro förlag under Eli Göndörs redaktörskap (vars kapitel med inlägg av bland andra Cecilia Uddén, Thomas Gür, Aron Lund och Ronen Yitzhak kommer att recenseras och kommenteras i fem olika artiklar i Folkbladet Söndag under sommaren) medverkar Nathan Shachar med en text under rubriken" "Från arabisk vår till palestinsk vinter." I sitt kapitel förklarar Shachar - lager för lager - hur den arabiska vårens händelser skakade det palestinska ledarskapet. I land efter land föll ledare efter ledare - Ben Ali i Tunisien, Khadaffi i Libyen, Mubarak i Egypten och i självaste Syrien var Assads skräckregim i gungning. Flyktingströmmarna från Syrien, folkvandringarna mot Europa, IS terrorvälde och deras blodiga attacker mot civila i Europa tog hela det politiska utrymmet. Palestiniernas nationella projekt, självstyret i Ramallah torde idag höra till "planetens mest avskydda regimer" skriver Nathan Shachar i boken. Västvärldens "opinioner och eliter" har tappat entusiasmen för att låta konflikten mellan Israel och Ramallah vara "Mellanösterns mediala och geopolitiska brännpunkt." Nathan Shachar skriver att "De enda araber som fortfarande bekämpar Israel är de som får betalt av Iran för att göra det; det vill säga Hamas och Islamiska Jihad i Gaza och Hizbollah I Libanon." Fokus nu och framöver har flyttat till de alltmer tydliga konflikterna inom islam. Min grundsympati finns kvar hos Israel. Att välja demokrati före diktatur sägs ju vara en hållning som är "på rätt sida av historien."