En specialist i allmänmedicin är allmänläkare som ofta arbetar på vårdcentraler dit människor kommer med allmänna problem och skavanker av varierande allvarsgrader. Häromdagen i Svenska Dagbladet drog Magnus Isacson en lans för det "personliga ansvarets" betydelse och nödvändiga återkomst till den svenska sjukvårdens första frontlinje; primärvården: "Jag vill vara personligt ansvarig för mina patienter som jag känner och följer. Jag vill varken att mina patienter ska vara pilar i flöden eller att mina medarbetare ska vara huvuden på schemarader." För att kunna ta ett personligt ansvar på bästa möjliga sätt vill Isacson ha ett "rimligt uppdrag" av sina uppdragsgivare. Rimligt är enligt Magnus Isacson: "Ge mig tusen individer på min lista och friheten att sköta dem utifrån min kunskap som specialist i allmänmedicin."
Jag har inte svårt att förstå vad han menar och vad han vill. Han är trött på trassliga ersättningssystem, trött på ännu ett pm där pilarna (patienterna) ilar fram och tillbaka i färgglada flöden och trött på att medarbetarna, inklusive honom själv, reduceras till "huvuden på schemarader." Väldigt få väljer vårdyrken för att bli ännu ett huvud på en schemarad. Nästan alla förstår säkert att arbetsuppgifterna på ett skift inte utförs av helt utbytbara huvuden; är ett huvud sjukt så sätter vi in ett annat huvud. Magnus Isacson pekar på riskerna för att stora myndighetsorganisationer avpersonifieras. Pelle, Lisa, Sven och Emma osynliggörs. Magnus Isacson vill vara sin egen i det stora hela. Han vill att hans personlighet ska kunna prägla verksamheten. Och han vill kunna välja att arbeta med medarbetarna Emma och Sven eftersom han vet vad de går för. Han vill möta sina patienter där de är och inte där de borde vara; om de vore flödespilar. Högst rimliga förväntningar i mina ögon.
Magnus Isacson pekar även på ett stort strukturellt problem: "Man har sedan decennier valt ett system i Sverige där man har en förhållandevis stark sekundärvård (specialistvård) och en svag primärvård (vårdcentraler, särskilda boenden med mera) med små resurser och få allmänläkare." Det är onekligen ett besynnerligt vägval som gjorts. Eller som kanske inte ens har valts utan som bara har blivit som det har blivit? Det personliga ansvarets frånvaro har säkerligen haft betydelse. Utrop om att "vården behöver 140 000 nya undersköterskor" eller "80 000" sådana eller sådana huvuden gör inte saken bättre. Vården behöver dig som verkligen vill och är intresserad av att ta ett personligt ansvar.