Partiledardebatten i SVT på söndagskvällen var speciell. När statsminister Magdalena Andersson och moderatledaren Ulf Kristersson diskuterade Sverige och Nato så var det övertydligt att de båda ledarna för Sveriges största partier var angelägna om samsyn och sans i det svåra läge som Sverige befinner sig i. Magdalena Andersson höll överlag en låg och samlande profil i debattens olika frågor. Vilket är klokt och förtroendeingivande. Och absolut nödvändigt med tanke på hur få mandat som regeringen har att luta sig mot i riksdagen.
Vänsterledaren Nooshi Dadgostar och miljöpartiets Märta Stenevi hade det väldigt svårt med argumenten för att säga nej till Nato. De söker stöd i konstiga världsbilder som det är svårt att relatera till för någon som lever sektfritt och hyfsat upplyst.
SD: s partiledare Jimmie Åkesson var i centrum av debatten. Vilket framförallt berodde på att han fick hård kritik för sina integrationspolitiska förslag efter påskupploppen i flera svenska städer. Åkesson hade dock inga besvär med att hantera kritiken. "Det är så mycket 2010", sa Åkesson om anklagelserna om rasism. Han har rätt. Svepande anklagelser om rasism är bara dumheter i de här sammanhangen.
Johan Pehrson gjorde debut som partiledare för L i SVT. Liberalerna är ju som de är; å ena sidan och å andra sidan. Men det är väl där i gränslandet mellan det ena och det andra som Liberalerna befinner sig och där de kanske kan hitta tillräckligt många väljare för att klara sig kvar i riksdagen. Chanserna borde vara ganska goda. De flesta av oss människor har ju inte bestämda uppfattningar om saker och ting utan är förmögna att ta in olika perspektiv. Vilket är en stor del av del av förklaringen till det svenska samhällets historiska styrka och framgång.
En möjlig källa till svaghet och tillbakagång utgörs däremot av ofoget att stora redaktioner som SVT bestämmer vad politikerna ska tala om. Söndagskvällens ämnen - Nato, integration, pensioner och klimat/energi - var väl i och för sig tämligen givna. Men riksdagspartier, som vi ju anförtror att sköta hela samhället och tusentals miljarder skattekronor, borde faktiskt själva få välja vad de vill tala om. Något parti kanske helst av allt ville tala om de stora riskerna i ekonomin eller om personalkrisen i sjukvården? Då borde de ha fått göra det. När alla ska springa på samma bollar så ökar riskerna för att vi inte ser saker och ting komma.