Widar Andersson: Partierna är rädda för kyrkans andlighet och mystik

På söndag 19 september är sista chansen för Svenska kyrkans medlemmar att rösta i kyrkovalet. 15 olika partier och andra grupperingar ställer upp i valet. Nästan alla av de vanliga riksdagspartierna är också med i kyrkovalet. Jag föddes och döptes och söndagsskolades och konfirmerades in i kyrkan. Jag tänkte inte så mycket på det där med medlemskapet utan var bara med. Men under några år på 1990-talet var jag ledamot av riksdagens konstitutionsutskott som slutligen avgjorde frågan om statskyrkans avskaffande efter cirka 40 års utredande. Statskyrkan har sina rötter i 1500- och 1600-talets riksdagar och grundlagar. Att förändra sådana månggenerationsövergripande relationer och traditioner ska man naturligtvis göra med stor respekt och varsamhet. Vilket 1900-talets riksdagar gjorde. Ungefär 500 år efter det att riksdagen började ta befälet över kyrkans makt och ägodelar så inledde riksdagen en stilla reträtt. Statskyrkan försvann år 2000 men återuppstod i samma ögonblick som ett trossamfund med en särskild relation till staten och politiken. En bit över fem och en halv miljon svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan. Att partierna gärna håller sig kvar i sådana miljöer är begripligt. Men jag tror inte det är särskilt lyckosamt för det civila samhällets status och utveckling i Sverige. Den stora valfrågan är om präster i kyrkan ska tvingas att viga samkönade par eller inte. Riksdagspartierna till vänster och höger har sonika kastat in en av sina älsklingsidentitetsbråk in i kyrkan. Ärkebiskop Antje Jackelén säger till tidningen Dagen att frågan har fått "märkligt mycket utrymme" i valrörelsen. Ansvarsfrågan är avgjord sedan länge: "Det är församlingens ansvar att se till att alla par som har rätt till vigsel också får en vigselförrättare, men man kan inte tvinga en enskild präst till vigsel av ett specifikt par, oavsett kön", säger Jackelén till Dagen. Hon hade hellre sett att frågor om samhällets "andliga hälsa" hade präglat det kyrkliga valet. Jag håller med. Så här tror jag att det hänger ihop: Många i den världsliga politiken är rädda för kyrkor och religion och andlighet och mystik. De vill därför kontrollera och styra kyrkan. Statskyrkan riskerar att bli en partikyrka. Jag vill inte ha en kyrka som agerar efter partipolitiska linjer när det t ex gäller arbetslinje eller migration eller när det gäller vad som helst. Kyrkan är en andlig arvtagare till Jesus och till rabbi Hillel som för ett par tusen år sedan slog fast: "Gör icke mot din nästa vad du själv hatar. Detta är hela lagen. Resten är kommentarer."