Den slutsatsen kan man dra av det besked som vår nye finansminister Mikael Damberg (S) gav i Dagens Nyheter på nyårsafton.
Damberg svarade på frågan om Sverige har råd med lika omfattande stöd och subventioner igen om pandemin skulle ta riktig fart och svarade:
”Sverige har råd. Vi har väldigt låg statsskuld och prognoserna ser väldigt goda ut för svensk ekonomi.”
Han lade också till:
”Vi har aldrig gått över 40 procent i Maastrichtskuld trots den här pandemin och 400 miljarder i olika insatser.”
Pengar är alltså inte längre problemet. Det måste innebära att tiden för den ekonomiska politik som formades av 1990-talskrisen är över. Den som inleddes med att Socialdemokraterna 1994 gick till val på en budgetbilaga med besparingar och vann. Arkitekt var Göran Persson och sedan dess har mantrat om ordning och reda i statsfinanserna och att samla i ladorna varit förhärskande oavsett regering.
När de borgerliga tog över 2006 fullföljde inte minst den nye finansministern Anders Borg (M) Perssonlinjen. När Magdalena Andersson (S) fick axla manteln som Socialdemokraternas ekonomiska talesperson blev det en kamp mellan henne och Borg om vem som var mest ansvarsfull. 
Sverige har närmat sig en statskuld på 30 procent av det samlade värdet av alla varor och tjänster (BNP). Enligt Maastrichtavtalet från 1992, som låg till grund för ett nytt fördrag inom EU, skulle skulden inte få överstiga 60 procent av BNP. Det har dock en mängd EU-länder struntat i. Dock inte Sverige som aldrig gått över 60 procent.
Ändå har spåren från 1990-talskrisen suttit djupt och statsskulden har krympt ihop. Detta samtidigt som underhållet och utbyggnaden av vägar och järnvägar försummats, samtidigt som vården, skolan och omsorgen skrikit efter ökade resurser, samtidigt som bostadsbristen och segregationen brett ut sig, samtidigt som rättssystemet saknat resurser att möta den ökade gängbrottsligheten, samtidigt som försvaret rustats ner.
Men coronavirusets framfart visade att det faktiskt fanns pengar. Det var ingen fara att öka statsskulden något för att lindra pandemins effekter. Pandemin tvingade politiken att överge tvångströjan som följde på 1990-talskrisen.
Nu är det bara att gå till val i september med ett offensivt program om hur samhällsproblemen ska lösas. Det finns uppenbarligen 100-tals miljarder över att använda när pandemin väl klingat av.