Den arabiska våren blev till en palestinsk vinter. Så skriver Mellanösternkännaren, journalisten och författaren Nathan Shachar i antologin ”De arabiska såren” som under Eli Göndörs redaktörskap gavs ut på Timbro förlag tidigare i år 2021. Bokens kvalificerade skribenter tar sig an olika lärdomar och konsekvenser av den ”arabiska våren” 2010–2011. Under den ungefär ett år långa våren så skakades flera arabiska länder av upplopp och demonstrationer och sammandrabbningar som bland annat ledde till att presidenterna/diktatorerna i Tunisien, Egypten och Libyen störtades och till Syriens våldsamma inbördeskrig.

Nathan Shachar analyserar i sitt kapitel vilka effekter den arabiska våren har haft för Israel-Palestina konflikten. Han skriver: ”Israel-Palestina, det smala området mellan Jordanfloden och Medelhavet, var fram till den arabiska våren Mellanösterns mediala och geopolitiska brännpunkt. Ingen plats på jorden har konsumerat mer diplomatisk energi sedan andra världskriget; ingen konflikt har alstrat fler toppmöten, fredsplaner, ledarsidor, utspel och medlingsförsök. (--) Allt annat groll i Mellanöstern var sekundärdispyter härledda från den israelisk-palestinska ur-konflikten. Detta axiom stod sig ett drygt halvsekel. Det är nu vederlagt.”

Shachar kan sitt Mellanöstern. Han har studerat filosofi och arabiska i Jerusalem och har under många år rapporterat från bland annat Turkiet, Israel och Palestina. Hans iakttagelse och analys är spännande att ta del av. Den arabiska våren gav regionens makthavare anledningar att ompröva sina tidigare förhållningssätt där plikten var att sluta upp – eller i vart fall låtsas att sluta upp – för palestiniernas sak i konflikten med Israel. När arabländerna drabbades av allvarliga problem – Syriens skräckregim i allvarlig gungning och starka ledare som Mubarak, Ben Ali och Gadaffi störtades – som inte gick att lösa med sedvanlig krishantering: ”Lite tortyr, några avrättningar, skäll på Israel och höjda brödsubventioner”, så var inte längre Palestinas sak av samma betydelse som tidigare.

I Västeuropa innebar samtidigt den stegrade kampen mot terrorismen att länderna flockades runt Israel för att få hjälp och stöd medan intresset för Palestina sjönk. Flera arabiska länder tecknade egna fredsavtal med Israel och i pandemins spår ser vi hur läder i väst gärna vill h vaccinsamarbeten med Israel.

”Temporärt eller beständigt” är Israel-Palestina konflikten inte längre normerande för Mellanöstern. Den arabisk-israeliska konflikten är därmed över. Nu gäller snarare Iran mot resten.