Vis av tåg- och rälserfarenheter åkte jag från Norrköping redan vid elvatiden på förmiddagen. När tåget skulle ha varit framme i Göteborg så hade jag dock bara hunnit till Katrineholm. Fel på växlar, vägbommar, ett kvaddat tåg som spärrade spåret och milslånga tågköer ställde till det den här gången.
Så det blev ingen bokmässa för mig. Tråkigt. Och bökigt för arrangörerna med återbud så nära inpå. Jag hade sett fram mot att tala om Israel. När jag växte upp var Israel ett land som likt Sverige tycktes ha närmast "eviga" regeringar med rötterna i arbetarrörelsen. Från starten 1948 och ända fram till 1977 styrdes Israel av arbetarpartiregeringar. Klassiska ledare som David Ben - Gurion, Golda Meir och Yitzhak Rabin ledde landet Israel medan socialdemokrater som Per-Albin, Erlander och Palme ledde landet Sverige. Efter 1977 bytte höger- och vänsterregeringar av varandra i Israel. Men sedan mer än tjugo år tillbaka dominerar partiet Likud - och en rad mindre högerpartier - helt regerandet. Arbetarpartiet finns knappt inte.
Sverige och Israel verkar förstås i helt olika verkligheter. Israel hann knappt starta som en egen stat innan man överfölls av sina arabiska grannar. Och så fortsatte det. Sexdagarskriget 1967 och Oktoberkriget 1973 var precis som kriget 1948-49 stora militära framgångar för den unga, nya staten. Samtidigt förvärrades flyktingproblemen i regionen när Israel genom försvarskrigen mot Libyen, Syrien, Egypten med flera länder utvidgade sin nationella geografi ganska avsevärt jämfört med de landgränser som Israel fått av FN. Att det blev på det viset är inte konstigt. Israel behövde hålla sina aggressiva grannar längre bort från sig.
Den springande punkten är att Israels grannar, och en del andra länder, vägrade och vägrar att erkänna landet Israels rätt att finnas till. Två av de tidigare mest fientliga och krigiska grannarna - Egypten och Jordanien - har 1979 respektive 1994 erkänt Israel. Det fanns runt år 2000 mycket goda chanser till en fredlig lösning där en palestinsk stat skulle existera bredvid en israelisk. Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson var inblandad i fredsförhandlingarna. Han sa efter de kraschade förhandlingarna att palestinierna förkastade det bästa avtal de någonsin kunnat få och som skulle ha löst hela territoriefrågan. Skälet till att palestinierna säger nej till att bilda en egen stat är att de då måste acceptera Israels existens som en judisk stat.Vilket många arabstater förvägrar dem att göra. Palestinska flyktingar som lever i nöd och armod är en hårdvaluta för Israels judehatande grannar. Därför får de ingen vettig och konstruktiv hjälp från den arabiska sidan. De plågas hårt av Hamas som håller dem i en islamistisk diktatur i Gaza och de far alltmer illa av stora israeliska grupper av bosättare på Västbanken.
Det vi upplevt sedan millennieskiftet är att extremister på båda sidor styr mer och mer av utvecklingen. Iran finansierar och utrustar terrorgrupper som Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon, Huthier i Jemen och shiamuslimer i Irak med det uttalade syftet att krossa Israel. Tvåstatspolitiken ligger i politiska och sociala ruiner. Ska det någonsin kunna bli en vettig lösning på problemen så krävs framförallt att palestinierna själva och människorna i Libanon organiserar sig mot sina islamistiska förtryckare och att israelerna ser till att välja sig en mer mittenorienterad och förhandlingsinriktad regering. Då kommer även våldshetsarna och antisemiterna i västvärldens länder att marginaliseras alltmer.
Jag skulle ha avslutat mitt inlägg på bokmässan med att förklara varför det är mycket lätt för mig att ge mitt stöd till Israel.Stödet har samma orsak som stödet för Ukraina. Att Ukraina är ett mycket korrumperat land och att Israels nuvarande regering till dels är tämligen extrem har ingen betydelse för ställningstagandet. Allt smälter ner till konflikten mellan å ena sidan länder med demokratiska ambitioner och viljor och å andra sidan medeltidsaktiga diktaturer som Iran och Ryssland. Det är ett sidval som är naturligt för demokrater. En värld där Ryssland och Iran och andra diktatoriska och antisemitiska regimer styr är kort sagt en mycket sämre värld att leva i.
När jag skulle åka hem igen hade SJ ställt in tåget. Men jämfört med hur Ukraina och Israel har det så kan man faktiskt vara glad för att ett av Sveriges största problem är ett kraschat järnvägssystem.