Stefan Holgersson är polis på deltid, docent vid Linköpings universitet, professor i polisvetenskap vid Oslo universitet och forskare. Och sedan länge en nagel i ögat på ledningen för svensk polis. Och numera även djupt inne i en obehaglig konflikt med ledningen för Linköpings universitet. Denna senare konflikt har sin upprinnelse i rapporten om Brottsförebyggande rådet "Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning" som släpptes i december 2019. Rapporten var en del av ett större och tidstypiskt forskningsprojekt om tilliten till institutioner och myndigheter. 

I rapporten granskade Holgersson tillsammans med två kollegor på Linköpings universitet om och i så fall hur den statliga myndigheten Brå: s beroenden till lagstiftarna (finansiärerna) och polisen påverkade myndighetens samhällskritiska forskning om brottslighetens utbredning och utveckling. Rapporten pekade på risker för möjliga olämpliga beroenden (bias) till politik och polis. Brottslighet är ett superhett ämne hos väljare och valda och Holgerssons rapport hyllades och förkastades i den offentliga samtalet. Vilket är helt i sin ordning. För att skydda informanterna i rapporten valde Holgersson att göra sig själv - och inte universitetet - till forskningshuvudman vilket gjorde forskningsunderlaget tillämpligt för tryckfrihetsförordningen och således inte möjligt att offentliggöra. Detta förhållande förargade uppenbarligen universitetsledningen. Vilket går att förstå. En version 2.0 av rapporten gavs dock ut i januari 2020 där universitetet föreföll ha förlikat sig med det uppkomna läget. Därefter har emellertid konflikten eskalerat med en rad obehagligheter som följd.

Stefan Holgersson har alltsedan 2005 och framåt ägnat sig åt kritisk polisforskning och hans rapporter har ofta orsakat rabalder och skapat rubriker. De röda trådarna i hans forskargärning kan med mina ord sägas vara polisens förändringsovilja och polisens tendens att försöka dölja problem snarare än att diskutera dem öppet och friskt. Holgersson är solklart en kärleksfull kritiker som inte drivs av någon särskilt politisk eller annan agenda. Hans rapporter har under årens lopp rört en stor bredd av ämnen och sakförhållanden inom polisen som till exempel insatser mot narkotikabrottslighet, hatbrott, trafikbrottslighet, ledningcentraler och klaner/parallella rättssystem. 

Mer att läsa: Ett år sedan Brå-rapporten skapade rubriker. 

Självklart finns det alltid en spänning mellan den konstitutionellt fria forskningen på universitetet och den forskning som bedrivs på myndigheter och företag. Denna spänning skapar lättinsedda risker för animositet mellan olika läger av forskare. Dylika strider kan ibland tänkas krydda debatten om forskningsresultaten med onödigt hårda ord. Men med detta sagt så är det som Holgersson och hans kollegor lyckats få fram genom intervjuer och samtal med anställda på Brå och med poliser och politiker en angelägen läsning för regeringen och polisledningen. Här finns nog behov av tillitsskapande reformer av Brå. Även universitetsledningen i Linköping bör ta intryck. Holgersson och hans kollegor har tagit mycket stryk för att få fram sina forskningsresultat. Det är inte värdigt universitetet att efterspelet om utgivarbråket av Brå-rapporten kommit att cirkla runt sådant som kan uppfattas som mobbning och trakasserier av fria forskare. Ett efterspel som i rikspressen givit upphov till artiklar om såväl antydd partipolitisk styrning som av liknelser mellan Putins Ryssland och Linköpings universitet vad gäller synen på dissidenter.