Tidigare den här veckan fick jag mitt första stick i armen. "Låt din vänstra arm hänga rakt ner", sa den bestämda sköterskan till mig där jag satt på en trästol i ett litet rum dit jag kommit in från en bakdörr till den stora vårdcentralen. Jag följde uppmaningen snabbt och raskt och några sekunder senare hade min kropp begåvats med några milliliter av Astra-Zenekas vaccin mot Covid-19.

Upplevelsen av vaccinationen tog mig femtio år bakåt i tiden. Jag hade snott värvning i armén direkt efter grundskolan och kastades in i en värld full av instruktioner och av folk som sa åt en vad man skulle göra. Den gamla världen bara försvann och plötsligt stod jag halvnaken tillsammans med hundratals andra halvnakna män och huttrade i en lång vaccinationskö som började kanske femtio meter utanför "cykelverkstadens" mottagning (vilket var det allmänna smek/öknamnet på regementets läkarmottagning) och som ringlade sig in i ett rum där varje beväring fick ett stick i armen, ett litet plåster och en puff framåt i ledet medan ett underbefäl ropade "Nästa!" 

När jag nu i april 2021 kom till Vårdcentralen och lite blygt tittade mig runt för att hitta vart jag skulle ta vägen för att hamna rätt så togs jag omedelbart om hand av två volontärer som stod vid husväggen. Det var en parant dam och herre som talade om för mig var jag skulle ställa cykeln och pekade vart jag skulle gå för att komma till vacciningången. "Följ de röda pilarna bara", sa de och såg till att jag kom iväg åt rätt håll. Jag följde den röda pilen tills jag kom till hörnet på huset där ännu en volontär pekade mig vidare i systemet. Vid nästa pil uppmanades jag att svänga till höger och där stod det "Vaccingång" på ett stort plakat. Jag tog på mig det munskydd jag hade på mig och gick in. Längre fram i det stora rummet satt två män; den ene reste på sig när jag kom och gick in i en korridor till höger medan den andre mannen pekade att jag skulle följa efter korridormannen. Vi stannade vid ett litet bord där handspritflaskor trängdes med munskyddsförpackningar och servetter.

"Hade du inte haft munskydd på dig när du kom så hade du fått ta på dig ett här", sa mannen. Han pekade mig i en annan korridor till vänster där jag manades att sätta mig på en stol. Jag hann knappt sätta mig förrän en sköterska kom in i rummet och ropade "Nästa" och så vips satt jag på cykeln igen. En fantastisk upplevelse. Dels att få vaccin förstås. Men också och inte minst att få uppleva ett Sverige som vänligt men bestämt föste iväg en åt rätt håll i ett allvarligt läge. Ordning och reda när det som bäst behövs. Tack för det.