Att vilja regera är grunden i all politik. Som Peter Santesson skriver i en krönika på Expressens ledarsida (15/3) så är det regeringen som genom tusentals egna beslut, utnämningar och krishantering blir "firmatecknare för landet och får möjligheten att prägla en politisk period på ett sätt som ligger bortom vallöften, listor på utlovade reformer och formell lagstiftning." Det där förstod Socialdemokraterna på allvar för snart hundra år sedan. Politiska motståndare och mer nobla kommentatorer till höger och vänster lite från oben fnyser om att "S gör allt för makten" medan Socialdemokraterna ser till att sätta sig vid samhällsspakarna.
De borgerliga partierna - för att inte tala om vänstern som spelat träningsmatcher sedan ryska revolutionen - har sällan på riktigt utmanat S i regeringsfrågan. Fredrik Reinfeldt och Alliansen gjorde ett seriöst och lyckat försök 2006-2014. Men turen står som bekant den skicklige bi. SD kom in i riksdagen 2010 och norpade alliansens majoritet samtidigt som S lyckades undvika katastrof efter att falangstrider under oppositionsåren ledde till att Håkan Juholt blev partiledare.
Nu kan det emellertid vara en ny och rejäl dust om regeringsmakten under uppsegling. Moderatledaren Ulf Kristersson inser regeringsfrågans betydelse. Likt Reinfeldt gjorde med de borgerliga partierna före valet 2006 tycks Kristersson nu vilja skriva ett slags offentligt "kontrakt" med SD om vad och hur samarbetet dem emellan ska gå till om Kristersson får chansen att bilda regering. Liberalernas enda chans att överleva som riksdagsparti är sannolikt att göra något liknande. Vilket beror på att L: s väljare är betydligt mer borgerliga än socialdemokratiska i regeringsfrågan.
Socialdemokraternas regeringsalternativ är för närvarande något starkare i opinionen och mycket starkare i mandat; givet att Liberalerna ramlar ur riksdagen. Men frågan är om det finns ett regeringsalternativ på S-sidan? Kristerssons kontraktsskrivande sätter press på S. Under alliansens uppmarsch 04-06 negligerade S faran och skanderade bara "samma gamla höger" utan att riktigt förstå vad som hände. Nu ropas istället typ "samma gamla nazister" i akt och mening att det ska räcka för att regera vidare efter 2022. Socialdemokraterna behöver se om sitt hus. Vågar V ge sig in i regeringsarbetet? Vad kan S och C komma överens om när det gäller ekonomi, arbetslöshet, energi, migration, kriminalitet? S behöver skärpa sig. Om det här nazisttjoandet inte hjälper; vilken plan B har S i regeringsfrågan?