Gästinlägg
Efter beskedet om Folkbladets nedläggning finns det skäl att reflektera över tidningens betydelse under sin nästan 120-åriga historia. För den unga arbetarrörelsen var det nödvändigt att starta tidningar för den politiskt uppvaknande arbetarklassen. I dåtidens tidningspress fick rörelsens budskap om demokrati och rättvisa sällan utrymme. Några få liberalt sinnade tidningar, som Östgöten i Linköping, gav stöd i kampen för rösträtt, men annars spreds idéerna främst från mun till mun, på möten och demonstrationer. Det räckte inte i längden när motståndarna - överklassen, högerpartierna och arbetsgivarna - ofta också var tidningsutgivare och kyrkan och skolan spred auktoritära värderingar om underdånighet och anpassning.
De första s-tidningarna grundades därför av socialdemokratins pionjärer. Viktigast blev Social-Demokraten i Stockholm som startades av skräddaren August Palm och länge leddes av partiets första stora ledare Hjalmar Branting. Snart kom lokala tidningar en efter en: Arbetet i Malmö, Ny Tid i Göteborg, Arbetarbladet i Gävle med flera och 1905 Östergötlands Folkblad, ÖF, i Norrköping.
ÖF: s första nummer utgavs på kvällen 3 april 1905 och kostade fem öre. Tidningen fick dock alltid leva på marginalen och klarade med knapp nöd 1920-talets kriser. Chefredaktören Karl Ward fick ta personliga lån för att rädda utgivningen.
S-tidningarna lyckades sällan bryta dominansen, främst för att den borgerliga pressen hade kapitalmässigt starkare ägare och gynnades av annonsmarknaden. Det gav en starkare ekonomi som också möjliggjorde produktion av mera attraktiva tidningar som fick fler läsare.
På några orter lyckades man ändå ge de borgerliga en match. I Norrköping nådde ÖF/Folkbladet Östgöten på 1960-talet en upplagemässig toppnivå på 30 000 ex, men fick ändå hela tiden kämpa med skakig ekonomi. Den värsta krisen kom i början av 1990-talet då arbetarrörelsens A-presskoncern sålde Folkbladet Östgöten med flera tidningar. Snart gick Folkbladet i konkurs, men räddades av en storartad läsar- och folkrörelsekampanj, som fick tidningen att överleva i ytterligare dryga 30 år.
Vad är det då som har fått tidningen att klara sig trots underläget i nästan 120 år?
Från början var det tveklöst arbetarklassens sug efter ett annat budskap än överhetssamhällets och att tidningen erbjöd en självständig lokal röst som svarade mot läsarnas förväntningar.
Folkbladet gav också utrymme åt många som utvecklades till kända skribenter:
* Karl Ward, mångårig chefredaktör och riksdagsman, fattigpojke från Vilbergen blev en brett respekterad företrädare för rörelsen även nationellt.
* Min egen far Hilding Färm, Wards efterträdare, lyckades sällan få igång debatter med NT som hellre teg ihjäl opponenten, men förde istället livliga debatter med nationella drakar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen.
* Dagens Widar Andersson, en av landsortens mest kända och citerade opinionsbildare – om än omstridd även i rörelsen.
Tidningen har också lämnat utrymme åt unga skribenter som har växt vidare till framträdande journalister, politiker och författare: Lasse Stjernkvist, Kikki Liljeblad, Erika Ullberg (tidigare tung Stockholms länspolitiker), Göran Rosenberg, Majgull Axelsson.
Överlevnadskraften berodde också på att man drev en annorlunda journalistik än NT. Det arbetande folkets och arbetsplatsernas perspektiv syntes tydligare i Folkbladet. Skildringen av lokala miljöer och folklig historia, som senare har fått genomslag även i NT, formades i Folkbladet med skribenter som Jan Nordström och Lasse Södergren (som sedan fortsatte i NT). Den breda sportbevakningen långt ner i gärdsgårdsserierna, fick länge Norrköpingsborna att säga: ”Sporten är bättre i Folkbladet”. Och man var först med det attraktiva tabloidformatet.
Det är väl detta som skapar oro när Folkbladet försvinner. Hur blir det nu med de avvikande kritiska rösterna? Kommer det att finnas utrymme för journalistik med andra perspektiv än den ”klickmaximerande” kändis- och snuttjournalistiken och för arbetarrörelsens opinionsbildare?
Göran Färm som sedan 1960-talet varit både tidningsbud, korrekturläsare, journalist, ledarskribent, krönikör, styrelseordförande och t f VD på Folkbladet