Beskedet kom efter en lång period av mätningar som visade att Biden förmodligen hade varit chanslös mot utmanaren Donald Trump i de allra flesta av de delstater som avgör valet.
Det demokratiska partiet har varit paralyserat av falangstrider som har gjort det omöjligt att låta Joe Biden gå tidigare än vad som nu skedde. Partiet har också mätt och mätt varje tänkbar annan kandidats chanser att kunna matcha Trump. Ingen har - vad jag har set i varje fall - haft bättre siffror än Biden. (som för bara några månader sedan såg ut att ha goda chanser att vinna; det ska vi komma ihåg.)
Det demokratiska partiets paralysering får mig att tänka på den låsta falangstrid som ledde till att Håkan Juholt valdes till partiledare för Socialdemokraterna i mars 2011. De vänsterlutande distrikten vägrade att släppa fram den naturliga kandidaten Mikael Damberg och läget blev så låst att den enda person som det gick att få något slags majoritet för i valberedningen var Juholt. Till allas förvåning - inklusive Juholts egen - valdes därför han till partiordförande. Ett val som höll i mindre än ett år.
När nu förlamningen förhoppningsvis har släppt för Demokraterna så har partiet en chans att få initiativet i den kommande presidentkampen. Folkbladets mästerliga USA-krönikör Leo de Bruin förutspådde Bidens troliga avgång i Folkbladet den 6 juli: "Lösningen är ett helt nytt radarpar, där Gretchen Whitmer och Gavin Newsom har bättre odds. Bidens största insats för USA vore alltså att sätta landet före sitt ego och fåfänga. Det är svårt, men det är rätt och säkrar hans eftermäle som statsman."
Joe Biden är verkligen värd ett fint eftermäle som stats- och partiman. Jag har följt honom sedan 1980-talet och framåt. En väldigt fin och politiskt klok person. Den svenska politiker jag kommer att tänka på i jämförelse spontant är Ingvar Carlsson.
Bidens avgång skapar en ny spänning i den amerikanska valkampen. Michelle Obama kanske lyfts fram som ny vicepresident?