Invandringsfrågan och SD har tillsammans lyckats strukturera om hela partiväsendet. Jag läser med ett lätt leende i mungipan DN: s huvudledare på lördagen (6/3). Där anklagas liberalernas partiledare Nyamko Sabuni för att överge partiets "nyckelroll" när hon nu deklarerat att hon så fort Januariavtalet avslutats i höst vill verka för en borgerlig regering med Ulf Kristersson som statsminister. Enligt DN är Sabunis nyckelroll att istället stödja en socialdemokratisk statsminister som är beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En sådan hållning är förstås helt obegriplig ur ett borgerligt politiskt perspektiv; om det nu inte vore så att DN har fått SD på hjärnan. Fixeringen vid Sverigedemokraterna är det enda som förklarar DN: s hållning.

Ur ett kortsiktigt socialdemokratiskt perspektiv kanske stödet från DN: s Wolodarski och andra liberala pennfäktare kan kännas bra. Lyfter vi blicken något så tror jag dock att S bör akta sig som för att bränna sig för att låta sig identifieras som en nödlösande leverantör av liberal politik och för att mejslas fast i en partistruktur som styrs av våldsamma överdrifter om invandring och om SD. Givet utvecklingen i samhället och givet medborgarnas preferenser när det gäller viktiga sakfrågor så är en sådan position väldigt bekymmersam för S.

Att Nyamko Sabuni hellre samverkar med Moderaterna än med Socialdemokraterna och MP kan inte vara en nyhet för någon. Nu har hon tagit första steget. Huruvida hon har sitt parti med sig i tillräcklig omfattning eller inte: det lär visa sig om inte förr om några veckor då partirådet samlas för beslut. De första opinionsmätningarna här under våren lär också ha betydelse för den fortsatta utvecklingen. Och självklart krävs att partiet klarar sig kvar i riksdagen nästa höst. Liberalerna kämpar för sitt politiska liv. De har en ledare som nu visat sig våga ta en risk genom att ställa sig i täten för en riktning hon tror på för att komma ut ur öknen. Hur det kommer att gå vet ingen av oss. Det positiva med hennes besked är att hon markerar att partier bör i första hand samverka med partier som de delar huvudsaklig världsbild med. Det är det bästa för Sverige. Regeringar som plockas ihop från alla håll och kanter bör reserveras för verkliga kristider med överhängande säkerhetspolitiska problem. Där är vi inte nu; tack och lov. Nojor om SD och invandring bör för hälsans skull inte förväxlas med världskrig och demokratiernas undergång.