Jag förstår spänningen och lusten att få veta mer om varifrån vi kommer, hur släktledens gener och arvsanlag har mötts och korsats. Det är också lätt att inse det ibland kontroversiella med släktforskningen. Någon av dem jag talade med hade kört fast vid en invandrad tysk som bytt namn till Hedberg och vars familj splittrats under gåtfullt tragiska omständigheter. Någon annan hade nyligen blivit utskälld av en gammal moster för att hon "rotade i sådant i släkten som för alltid bör vara dött och begravt."  Hur som helst. Nu har släktforskningsrörelsen fått sin egen Nobelpristagare. 

Den 3 oktober skickades en pressmeddelande ut med följande rubrik: "Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet har idag beslutat att Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2022 skall tilldelas Svante Pääbo för hans upptäckter rörande utdöda människotypers arvsmassa och människans evolution."

Svensken Svante Pääbo har tagit släktforskningen till helt nya höjder och djup. Under flera decennier har han enträget kämpat med och mot alla de svårigheter som tornat upp sig i hans forskningsvärv. Nobelkommittén skriver i sitt pressmeddelande: "Genom banbrytande forskning åstadkom Svante Pääbo vad ingen trodde var möjligt: kartläggning av arvsmassan från Neandertalare, en utdöd släkting till nu levande människor. (--) Pääbo gjorde också det viktiga fyndet att korsningar mellan Homo sapiens och våra utdöda släktingar skett efter migrationen ut ur Afrika för omkring 70 000 år sedan. Genflödet från utdöda människoformer som lämnat spår hos nu levande människor utanför Afrika har visats ha fysiologisk betydelse, bland annat för människors försvar mot infektioner."

Svante Pääbo är ännu bara 67 år. Hans levnadsbeskrivning hittills är som att läsa en utförlig och ideal manual över hur forskarlivet bör levas: Ständiga och gränslösa samarbeten med forskarkollegor i hela världen inom den egna och angränsande discipliner. För ungefär 15 år sedan fick Pääbo och hans kollegor ta sig an ett ungefär 40 000 år gammalt lillfingerben från en människa. Genom den turliga slumpens gudinna som ibland ler mot den skicklige forskaren visade det sig att lillfingerbenet innehöll väldigt mycket bra dna. När allt var utrett stod det klart att Pääbo hade upptäckt en tidigare okänd människotyp som kallas för Denisova efter den grotta i Sibirien där benet hittades. Kort sagt; en släktforskning som heter duga!