Att normaliseras betyder ju att anknyta till de rådande normerna för hur till exempel politik bedrivs i Sverige. Vilket ju i huvudsak borde uppfattas positivt av den som oroas av vad SD: s framgångar ute i valkretsarna kan komma att betyda för den svenska politiska demokratin. 

De tre nya partier som kommit in och som stannat i riksdagen från 1990-talet och framåt var ju alla tre "onormala" i jämförelse med det gamla strävsamma fempartiväldet med Socialdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Den normala konflikten på den tiden var mellan S och de borgerliga partierna. Kommunisterna var på den här tiden hårt uppknutna till den stora diktaturen Sovjetunionen. Vilket självklart var onormalt då och skulle vara lika onormalt nu. Socialdemokraterna - med benäget bistånd från de borgerliga - såg dock till att Vänsterpartiet kommunisterna placerades i den normala konflikten genom att räkna in partiet på S sida då det behövdes.

Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var som sagt till en början onormala i den meningen att de i första hand inte ville inordna sig i den norm för politisk konflikt som rådde i riksdagen. MP hävdade sin särart som det enda parti som insåg behovet av att rädda jorden från undergång i en miljökatastrof. KD hävdade sin särart som det enda parti som utifrån sin kristna grund kunde se till att mänskligheten räddade sina själar från moralisk undergång. SD hävdade sin särart som det enda parti som kunde göra något åt det demografiska förfallet och folkhemsraserandet som följde i massinvandringens spår. Steg för steg har dessa tre partier normaliserats i den meningen att de anslutit till de klassiska sidorna i den klassiska konflikten mellan S och borgerligheten. Miljöpartiet gick till S och KD gick till M. Deras sprängkraft som "annorlunda" och normbrytare nedmonterades därmed och inget av partierna har någon större växtkraft kvar i sina gener.

Sverigedemokraterna vårdade sin växtkraft innan man anslöt sig till M: s sida i politiken. Vilket innebär att man har vilat på hanen med att normaliseras in i den politiska konflikt som "alltid" rått och som normväktarna i media utgår från. Men nu är man där. Den normala politiska konflikten har segrat. Nu får vi se vad det betyder för samhällets alla stora reformbehov som stått på vänt under striden om vad som ska vara normalt.