Partiledarna slapp visserligen rita något som de måste göra i intervjuerna med Dagens Nyheter men de tvingades istället att tala om tunga samhällsproblem som om det fanns något riktigt sammanhängande att säga om klimatet och brottsligheten på 25 sekunder. 

Jag förstår uppriktigt talat inte varför partierna ställer upp på att delta under de här förutsättningarna. Utrymmet för seriös diskussion och meningsfulla utbyten av rimliga ståndpunkter är minimalt. Ett grundläggande problem är förstås att det är åtta partier som sitter i riksdagen och som därmed har rätten att vara med i debatterna. För att synas och höras i debatterna måste partierna därför hitta på egna och tämligen skruvade ingångar i problemen. Det finns helt enkelt inte åtta unika perspektiv på de stora och grundläggande samhällsproblemen i Sverige. Låt oss säga att det däremot kanske finns tre, fyra hedervärda hållningar i de tunga frågorna. Inget av det framkom i partiledardebatten i TV 4. 

Programledarna blev fångar i sin struktur vilket förminskade dem. I stället för att leda debatten mot mer väljarbehagligt/väljarnyttigt innehåll så fick de ägna kraft åt att försöka få tyst på partiledare som (ibland) sa väldigt intressanta saker för att på så sätt ge mer tid åt partiledare som ägnade sig åt nonsensord. 

Energi- och elektricitetspolitiken är väldigt viktig för Sverige. Någonstans i allt ordsvall finns det saker och ting och faktiska omständigheter som är mer viktiga än annat. Sverige är en rationell demokrati. Den som anordnar en partiledardebatt under ett valår borde som hygienfaktor kunna anslå ett antal grundläggande fakta som partierna har att förhålla sig till. Av något sådant fanns dock inget i TV 4-debatten. Det kan till exempel inte vara omöjligt att sakligt slå fast om nedläggningen av fyra kärnkraftsreaktorer i södra Sverige har haft eller inte har haft - betydelse för tillgången på elektricitet. 

Statsminsister Magdalena Andersson gjorde ett förtroendeingivande och stabilt intryck i denna sin första partiledardebatt utanför riksdagen. Det är bara att beklaga att S valt en linje i allmänpolitiken där det är angeläget att försöka skuldbelägga fristående skolor med ansvar för gangsterkriminaliteten. Det är inte seriöst. Jag förstår inte hur S valstrateger tänker i de sammanhangen. 

Vänsterns partiledare Nooshi Dadgostar visade å sin sida upp en populistisk sida i sina angrepp på "de här" (Socialdemokraterna och Moderaterna) som nästan fick Jimmie Åkesson att rodna. De två nederkantspartiernas ledare Nyamko Sabuni och Märta Stenevi gjorde bra ifrån sig utifrån sina respektive krisintressen. Annie Lööf, som mitt politiska hjärta bankar lite extra för i de S-sammanhang där hon befinner sig - hade svårt att ta sig in i debatten. Hon och Magdalena Andersson behöver bilda ett "radarpar" för att båda ska komma till sin rätt med sina samarbetsbudskap. Ulf Kristersson hade likt Ebba Busch en bra kväll; likt traditionen bjuder i debattsammanhang av det här slaget.

Men som sagt. Varför kan inte politik få vara på riktigt i all sin svårighet, snårighet, folklighet och bedårighet? Varför alla dessa debattregler och varför alla dessa programledare och alla dessa ämnesval?