Fördelen med det tidigare Januariavtalet mellan regeringen och C och L var att det gjorde samarbetet begripligt såväl för sympatisörer som motståndare till avtalets politiska innehåll. Att det fanns inbyggda dynamitstavar i avtalet skiljer inte ut Januariavtalet från det mesta av all annan politik. Sådan är politikens dynamik. Inget konstigt med det. I och med Januariavtalet kunde riksdagen i januari 2019 tolerera Stefan Löfven som statsminister. Nu i november/december 2021 ska Löfven avgå och den nya statsministerkandidaten, socialdemokraternas nyvalda ordförande Magdalena Andersson, behöver tolereras av riksdagen.
Januariavtalet finns inte mer eftersom Liberalerna har bytt sida och gått över till det moderatledda partiblocket där SD och KD ingår. Vänsterpartiets röster behövdes redan i januari 2019 då Stefan Löfven utsågs till statsminister. V gav sitt stöd trots att partiet tillsammans med SD pekades ut som "ytterkantspartier" som inte skulle ha något inflytande på politiken. Nu är läget ett annat. Vänsterpartiet visade i somras att man var förmögen att avsätta regeringen Löfven i en misstroendeomröstning där man gjorde gemensam sak med högerpartierna och SD.
Kort därefter gjorde V gemensam sak med Centerpartiet och röstade tillbaka Löfven till statsministerjobbet. Den majoriteten behöver nu aktiveras en gång till om Magdalena Andersson ska undvika att få för många nejröster mot sig i omröstningen. Tiden är kort fram till nästa val; något omfattande avtal mellan partierna går och bör knappast att få till. Däremot behöver S föra förhandlingarna med C om skogen och strandskyddet i hamn. Motsvarande förhandlingar med det nästan lika stora Vänsterpartiet behöver också genomföras. V-ledaren Nooshi Dadgostar har helt rätt hon i bland annat SVT: s Agenda hävdar att de fyra partier som behövs för att välja Magdalena Andersson bör tala med varandra och ge och ta om politikens innehåll. Allt annat är orimligt. Hot, hugg och slag och plötsliga utspel är en del av partipolitikens verktyg. Så är det. Men den som är ute efter att bygga mer tillitsfulla samarbeten mellan partier bör använda andra metoder. Vänsterpartiet behöver ges en chans att visa att man menar allvar med att vilja och våga bli ett ansvarsfullt regeringsparti.