Rapporten har rubriken "Från nordiska motståndsrörelsen och till alternativhögern" och ges ut av "Centrum för Asymmetriska Hot- och TerrorismStudier (CATS). Redaktörerna Magnus Ranstorp och Filip Ahlin är namnkunniga och profilerade som forskare respektive analytiker inom ämnet. 

I rapportens tolv kapitel ägnas den "radikalnationalistiska" miljöns små organisationer och få personer stor uppmärksamhet. Vilket skänker ett slags trygghet. Säkerhetspolisen, forskare, aktivister och statliga tjänstemän av olika slag förefaller ha god koll på vad som försiggår på de mer högerextrema scenerna. Det är bra. Det finns många ruggiga typer där som kan och som har ställt till med mycket elände för enskilda människor. Det är dock ingen tvekan om att de här ganska få våldsamma och kriminella unga männen som lever i nazist- och tokhögermiljöerna är att betrakta som misslyckade och blyga violer när deras våldskapital jämförs med de skjutande och sprängande och hotande kriminella gängen i Sverige. 

I rapportens förord och slutsatser konstateras också att aktiviteterna i de nationalsocialistiska- och alternativhögerkretsarna har avtagit markant. Nordiska motståndsrörelsen har haft maximal medietäckning efter sina framgångsrika aktioner i Almedalen, Ludvika och Göteborg de senaste åren. I valet 2018 fick de dock rejält stryk av åtta andra småpartier - inklusive Djurens parti och Kristna värdepartiet - som tampas om röstandelar långt under halvprocentnivån. 

Det är något som skaver med det statliga, mediala och vetenskapliga intresset för de här ytterst marginella radikalnationalistiska och högerextrema grupperingarna. Att Säpo och andra håller koll på de där figurerna och försöker stämma i bäcken; det är mer än helt i sin ordning. Men i jämförelse med det statliga intresset för gängkriminalitetens närmast dagliga mördande och skjutande så är det som sagt något som skaver. 

Jag kan ha fel. Men jag anar en större statlig, medial och akademisk lust att profilera sig mot nazistgäng än mot de våldsgäng som verkligen och här och nu är systemhotande och som bokstavligen sporrar överdödligheten bland barn och ungdomar i Sverige. Det ena är finare och godare. Det andra är fulare och ondare. Det är där det skaver. Jag kan ha fel. Men det känns som om nazister gärna uppförstoras medan gängmördare gärna bortförklaras. Där någonstans är problemets kärna.