När verkligheterna styr blir konflikterna på riktigt

Efter årets val finns 19 kommuner där S och M styr själva och ytterligare drygt 25 kommuner där S och M har hand om kommunstyret tillsammans med andra partier.

Kristina Edlund (S) och Niklas Borg (M) ska tillsammans leda Linköping under de kommande fyra åren. Kan man tänka sig att det istället var Magdalena Andersson och Ulf Kristersson som stod på bilden, redo att göra "Sverige till ett bättre land"?

Kristina Edlund (S) och Niklas Borg (M) ska tillsammans leda Linköping under de kommande fyra åren. Kan man tänka sig att det istället var Magdalena Andersson och Ulf Kristersson som stod på bilden, redo att göra "Sverige till ett bättre land"?

Foto: Victor Bomgren

Krönika2022-11-04 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Linköping är den största kommunen med ett renodlat S-M-styre efter valet 2022. Dagens Nyheter har träffat Kristina Edlund (S) som kommer att väljas till ordförande i kommunstyrelsen och Niklas Borg (M) som tar hand om posten som vice ordförande. Ingen av dem tror att deras samarbetsmodell skulle fungera även på riksnivå.

– Här är vi så nära Linköpingsborna att det är enklare att lägga ideologin åt sidan och titta på vad vi behöver göra tillsammans för att Linköping ska bli en ännu bättre stad, säger Kristina Edlund, till Dagens Nyheter. Det där är ju ett argument som ofta framförs. Ibland undrar jag över hur pass starkt argumentet egentligen är. Varför skulle svenskarna - till skillnad från Linköpingsborna - uppskatta att politikerna på riksnivå låter ideologin stå i vägen för att göra Sverige "till ett ännu bättre land"? 

I och för sig är det förstås stora skillnader mellan kommuner/regioner och riksdagen. På kommunnivån gäller lagstadgat samarbete. Alla partier sitter i kommunstyrelsen och alla ledamöter - som inte reserverar sig - har samma ansvar för besluten. På riksnivån väljer den av riksdagen utsedda statsministern sig sin egen regering med ett eget ansvar som den "andra statsmakten". Kommuner är kort sagt skapade för samarbete och gemensamt ansvar på ett annat sätt än vad som gäller för riksdag och regering.

Statsvetaren Johan Wänström säger till DN att S och M "är ju i grunden rätt lika, och har säkert lätt att hitta varandra. Men än så länge har de mer att vinna på att vara varandras motståndare. Den konfliktlinjen behövs för att motivera sin politik."

Men likafullt; jag är lite skeptisk. Är det i längden hållbart att hålla sig med en konfliktlinje för "vanliga väljare" som inte gäller i den politiska praktiken? Borde inte de mobiliserande konfliktlinjerna vara sådana att de utgår från verkligheterna?

Martin Rynoson är analyschef på den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden. I senaste numret av S-tidningen "AiP" kommenterar han vänstersossekritiken mot att Magdalena Andersson inte gått till storms mot den nya M-ledda regeringens invandrings- och rättspolitik.

Rynoson skriver "Hade S bärande idé varit generösare flyktingpolitik och en mjukare kriminalpolitik, så hade vi tagit den kampen." Så är det förstås. Socialdemokraterna bör välja konfliktlinjer som knyter an till vad partiet är och vill vara. Då blir det bäst såväl ute i distrikten som på Helgeandsholmen.