Så var det för 100 år sedan när den parlamentariska demokratin tog form; då gick Liberalerna med Socialdemokraterna. Så var det för fjorton år sedan då den parlamentariska demokratins möjligheter för första gången på allvar togs tillvara av några andra än av S; då gick Liberalerna med i den moderatledda Alliansen. Och för två år sedan valde Liberalerna efter sedvanligt smått oändliga diskussioner att i ett svårt parlamentariskt läge åter ställa sig på den socialdemokratiska sidan i politiken; Stefan Löfven kunde väljas till statsminister.
Även andra partier kan samarbeta med både S och M. Centerpartiet har till exempel suttit i regeringar med både moderata och socialdemokratiska statsministrar. Det speciella med Liberalerna är emellertid att de av ideologiska orsaker är "kluvna" och tvehågsna till den politiska makten som sådan. Det är ingen slump att M och S delar talesättet att det "går aldrig att lita på en folkpartist."
När Centerpartiet betett sig på ett liknande sätt så har det mer varit dagspolitiska krav och/eller personkemi som styrt utvecklingen. Under en period såg det ut som om det unga Miljöpartiet skulle kunna utvecklas till ett parti som skulle kunna utmana Folkpartiet/Liberalerna om rollen som riksdagens ideologiskt mest motiverade gränsgångarparti. Med miljöfrågan på baneret skulle MP vandra mellan M och S för att lägga sitt stöd på den sida som bäst gynnade miljön enligt det gröna evangeliet. Det höll inte så länge. Idag är MP ett renodlat vänsterparti på ungefär samma sätt som det ännu nyare riksdagspartiet SD tycks ha bestämt sig för att de vill samarbeta högerut.
Så kort sagt: Liberalerna sticker ut.
I ett inlägg på sin Facebooksida knöt Nyamko Sabuni nyligen an till traditionen av att gå mellan M och S: "Vi behöver våga låta svåra debatter vara svåra. Ingen gynnas av enkla svar."
Det hon invände mot var den alltmer uppskruvade och polariserade invandringspolitiken som nu nått nya höjder genom gränsbråket mellan Turkiet och EU/Sverige. Sabunis ord: "Jag har själv tvingats lämna det land som en gång var hela min värld. Jag vet något om den saken. Men Sverige och EU kan heller inte ta emot alla människor som är på flykt i världen."
MP: s låtsasvärld och SD: s flygbladsvärld bör vara ytterkanterna. Innanför dessa poler bör det tänkas lite svårare och hederligare tankar. Vem nappar först och bäst på Sabunis invit, Kristersson eller Löfven?