Idag den 11 september för tjugo år sedan mördade islamistiska terrorister 3000 personer i USA. 6000 människor skadades och hundratals miljoner människor runt om i världen fick skräckslaget bevittna en av de värsta terrorattackerna som någonsin inträffat. USA slog tillbaka och har därefter lyckats att freda sitt land från islamistisk terror. Andra länder har inte varit lika framgångsrika. Islamistiska terrorister har sedan attacken mot USA 2001 mördat tusentals civila människor i bland annat Paris, Nice, London, Bryssel, Berlin, i flera städer och byar i Afrika och i Stockholm. Sverige finns således med på listan över islamistterrordrabbade länder. Det mest anmärkningsvärda med Sverige i dessa sammanhang är dock något helt annat. Vi är inte främst ett terrorofferland. Vi är ett av de västländer som i relation till vårt invånarantal har levererat flest terrorister till det slags islamistiska organisationer som stod för massmorden på civila i USA den 11 september 2001. Hur är det möjligt att det fredsmäklande, trygga, jämlika och solidariska Sverige har utvecklats på det viset? Enligt Säkerhetspolisens bedömningar har ungefär 300 män och kvinnor lämnat Sverige för att delta på den islamistiska terrorsidan i Irak och Syrien. I en rapport från Försvarshögskolan som SVT hänvisar till sammanställs statistik över de svenska terroristerna: "En 26-årig man som är svensk medborgare och har minst en förälder född utomlands, det den vanligaste beskrivningen av den som reser från Sverige för att gå med i terrorgrupper utomlands. Han är uppvuxen eller har bott i ett socialt utsatt område, troligen i Västra Götaland, Stockholm, Skåne eller Örebro."

Det mest angelägna för Sverige att diskutera på denna mörka minnesdag för den islamistiska terrorns offer är hur det gick till när vi liksom hamnade på fel sida av historien? Vi har sänt iväg långt fler terrorister till de blodiga slagfälten än vad vi har tvingats begrava offer för terrorismen. Så ser det ut. Den självbilden är säkert dramatiskt omvälvande och tankeväckande för många av oss. Vi borde ju vara på andra sidan; eller hur? Inte på så sätt att vi borde ha fler terroroffer att begrava; de fem människor som mördades på Drottninggatan i Stockholm 2017 är redan fem för många. Men på det sättet att vi borde vara ett land som effektivt och målmedvetet red spärr mot terror, som straffade terror, som låste in terrorister som kommer tillbaka till Sverige och som gör allt för att bekämpa islamistisk radikalisering. Men där är vi tyvärr inte idag.