Många krig och revolutioner har det blivit under historiens gång. Det franska imperiet sträckte sig för inte alls så längesedan långt utanför Europa. Det finns några små imperierester kvar. Vilket märktes då både förloraren och vinnaren i söndagens presidentval höll tacktal till sina supporters. Både segraren Emmanuel Macron och förloraren Marie Le Pen var noga med att tidigt i sina tal särskilt vända sig till väljarna i de "utomeuropeiska" valkretsarna för att tacka för stödet. Vilket är en liten udda sak med fransk politik; sett ut mitt svenska perspektiv. Det stora udda är väl annars främst att det inte finns några socialdemokrater eller moderater i den franska politiken. Det klassiska högerpartiets kandidat fick bara en handfull procent av rösterna i den första omgången av presidentvalet. Och något socialdemokratiskt parti såg man inte röken av i presidentvalskampanjen.
Emmanuel Macron bildade ett nytt parti 2016. Med detta nya parti som liberal reformplattform vann han mycket stort i presidentvalet 2017. En framgång som han på söndagen lyckades upprepa. Vilket är en bedrift i sig självt i Frankrike. De flesta presidenter får bara en period på sig. Sedan vill folk ha något nytt. Marie Le Pens parti Nationell Samling drogs igång långt ute på missnöjeshögerkanten i början av 1970-talet. Nationell Samling påminner i mina ögon ganska så mycket om Sverigedemokraterna här hemma. Invandringsfrågan, särskilt den muslimska invandringen, hårda tag mot kriminalitet och kriminella och plånboksfrågor för "vanligt folk" står i centrum. Partiet är mycket starkt bland arbetare och på landsbygden.
Presidentvalet domineras alltså av två partier som förhåller sig mycket fritt till den högervänsterskala som sägs ha skapats just i samband med den franska revolutionen vid slutet av 1700-talet. Det fria förhållningssättet till dogmer och till klassiska väljarskrån är sannolikt förklaringen till Macrons och Le Pens framgångar.
Med Emmanuel Macron vid makten i ytterligare fem år ökar Europas chanser till fortsatt utveckling och sammanhållning. För hälsans skull är det nog viktigt att Tyskland (och gärna Sverige) på djupet inser att Angela Merkel har lämnat och att den socialdemokratiska/moderata pragmatismen visavi Frankrike och Macron nu behöver företrädas av personer som Olaf Scholz och Magdalena Andersson.