Livets och politikens verkligheter är ju som bekant en blandning av högt och lågt. Den nya boken "Högt över havet" som ges ut av Albert Bonniers förlag är i det avseendet inget undantag. Vilket gör den trovärdig och mäktigt läsvärd. Författarna berättar bland mycket annat hur det gick till när en ung socialdemokratisk statsminister i Finland såg till att putta "Sverige över kanten" och in i Nato. 

I boken finns också berättelsen om hur det gick till när en äldre socialdemokratisk försvarsminister i Sverige sent på lördagseftermiddagen den 6 november 2021 tog i så att han nästan sprack för att visa ombuden på den pågående partikongressen i Göteborg att Sverige aldrig skulle gå in i Nato. Partistyrelsen ville ha in meningen "samarbetet inom EU och Nato ska fördjupas" i en programtext. Fördjupningen var ett kodord för S-regeringens motstånd mot medlemskap i Nato. Men ombuden misstänkte att fördjupningen tvärtom var en öppning för Nato. Det fanns en risk att partiledningen skulle förlora i en omröstning om saken. Det var då som försvarsminister Hultqvist gick upp i talarstolen och dundrade: "Det blir inga ansökningar till något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt inte så länge jag är försvarsminister medverka till en sådan process. Det kan jag garantera alla!"

Läs recensionens första del här!

Partistyrelsen vann voteringen med 256–85, skriver Strömberg och Nilsson i sin bok och fortsätter: "Sedan bröt de förhandlingarna för att klä om till middag med dans. Sent på lördagskvällen samlades partitopparna i takbaren, glada och berusade, skvallrande om att Morgan Johansson hade sett sur ut när Annika Strandhäll dansat med Ibrahim Baylan.Bara Sveriges Radio rapporterade om Natobråket."

Boken handlar kortsiktigt om de tre dramatiska månaderna mellan 22 april 2022 - då Ryssland gick till fullskaligt militärt angrepp på Ukraina- och den 15 maj samma år då den dåvarande statsministern Magdalena Andersson (S) meddelade att det "bästa för Sverige" var att söka medlemskap i den västliga försvarsalliansen Nato. 

Men boken tar även ett mer långsiktigt perspektiv på den svenska alliansfriheten och neutraliteten. Mycket cirklar runt den centrala frågan om varför i hela fridens namn ett land som Sverige fastnade i sina egna myter och dogmer så hårt att det under flera decennier var närmast politiskt självmord att yttra sig positivt om ett svenskt medlemskap i Nato?

Den ansedde och meriterade diplomaten Gunnar Hägglöf tar stort utrymme i "Högt över havet". Gunnar Hägglöf levde mellan 1904 och 1994. Han såg på plats det unga Nationernas Förbund - föregångaren till FN - krascha under mellankrigstiden i Genève. Han var under några månader 1939 opolitisk medlem i Per Albin Hanssons regering. Han och Jacob Wallenberg förhandlade 1943 med de allierade västmakterna om nedtrappning av de svenska eftergifterna och stålleveranserna till Tyskland. Han var ambassadör på många platser i världen och en av alla som avrådde Sverige från att bli medlem i Nato då försvarsalliansen bildades 1949. 

Redan då, för att citera Sydsvenskans legendariske och alltför tidigt bortgångna politiska redaktör Per T Ohlsson, så var förmodligen vår alliansfrihet ett slags "trossats." Och förnuft och vetenskap har som bekant svårt att bita på trossatser.

I början på 1990-talet brast dock stegvis fördämningarna. Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson skriver: "Snart började en rad forskare och journalister att granska Sveriges agerande. De kunde lägga fram häpnadsväckande uppgifter: Tage Erlander och Olof Palme hade inte alls upprätthållit någon alliansfrihet. Med största diskretion hade de tillsammans med några få andra makthavare – från höger till vänster – dolt förbindelserna västerut för den egna befolkningen och för det demokratiskt valda parlamentet.
I Den stora lögnen bröt Wilhelm Agrell 1991 ny mark. I sitt storverk Den dolda alliansen med hittills fem utgåvor summerade sedan journalisten Mikael Holmström mellan 2011 och 2023 mer än två decennier av arkivstudier och intervjuer och nyhetsrapportering från fältet. Diskrepansen mellan den officiella retoriken och den politik som hade förts var iögonfallande."  

Nu är vi i ett nytt läge. Politiken svävar inte längre högt över folkhavet. Marknära politik är bra mycket bättre.