Spänningarna mellan nord och syd och mellan öst och väst lever helt i symbios med EU som idé och praktik. Att hålla ihop gamla ärkefiender, gamla fascist- och kommunistdiktaturer, demokratiska veteraner och stundom motvilliga demokratiska noviser; det är själva meningen med föreningen. Att det vid utdragna förhandlingar bråkas och kivas om pengar och villkor är mer regel än undantag i den brokiga unionen. Samarbetet i EU har haft mycket stor betydelse för freden, för välståndet och för demokratin i vår del av världen. Kampanjen för ett svenskt medlemskap i EU 1994 är mitt livs hittills roligaste och mest betydelsefulla valrörelse. Sverige var i ett väldigt svårt läge i början på 1990-talet. Arbetslösheten och räntorna stack i himlen medan den svenska kronans värde snudd på halverades. Statsminister Ingvar Carlsson kunde lämna in en ansökan om medlemskap till EU och i samarbete med nästa statsminister Carl Bildt kunde Carlsson senare aktivt bidra till att det blev ett ja i folkomröstningen där på hösten 1994. 

Vi har dragit mycket stor nytta av medlemskapet i EU. Som det exportland vi är så kunde och kan fullt tillträde till den inre marknaden knappast övervärderas. Trycket på att genomföra vettiga reformer ökade också i och med EU-medlemskapet. Riksbanken befriades från direkt partipolitisk styrning, den gränsöverskridande handeln liberaliserades och fördyrande monopol utmanades och avvecklades. 

Med allt detta sagt så är det nog ändå så att det ligger en hel del i det som Expressens sensible politiske kommentator Viktor Barth-Kron påpekade redan den 28 maj: Sverige måste snart välja väg om EU: ”Den svenska EU-debatten har på senare år mest handlat om vilka andra länder som borde kastas ut, men i praktiken har vi själva rört oss allt närmare dörren. Visst kan det vara intressant och viktigt att prata om Ungern, men någon gång kanske vi borde ha en debatt – eller till och med en valrörelse – även om detta.”

När London är borta som bromskloss och de stora euroländerna därmed mer ogenerat kan lansera överstatlig regleringspolitik och när EU kapitalt misslyckats med migrationsfrågan så är situationen – hur man än vänder sig – väldigt annorlunda 2020 jämfört med 1994. Vilket vi nog, utan att svartmåla, borde diskutera mer än vad vi gör idag.